I ett långt reportage i Magasinet Arena (nr. 2/2016) har frilansjournalisten Lars Berge intervjuat Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler om strategin att bli ett ansvarstagande parti som det går att ha med i en progressiv regering. Reportaget föll inte i särskilt god jord hos Etzler som enligt vittnesuppgifter ska ha kallat det för ”gräsligt”. Det är lätt att se varför. Berge driver en tes vilken går ut på att Vänsterpartiet i stället för att driva ansvarslinjen måste bli mer revolutionärt. I Berges text är det Etzler som får stå för ansvaret och hans antagonist blir den ur Vänsterpartiet uteslutne Markus Allard, grundare till Örebropartiet.

Jag är den förste att skriva under på att Vänsterpartiets revolutionära ursprung måste in mer i dagspolitiken. Vänsterpartiets nuvarande strategi – att vara både stödparti och oppositionsparti – har hittills inte varit särskilt framgångsrik. Att både vara systemkritiker och vardagsrealist är svårt, men inte omöjligt, beroende på var man lägger tyngdpunkten. På det viset är Berge en intressant konflikt på spåren.

Men att Markus Allard skulle vara representant för någon slags ”alternativ strategi” är mycket svårt att se. Allard har väl aldrig någonsin förordat någon masslinje á la Bernie Sanders, Jeremy Corbyn eller Podemosledaren Pablo Iglesias, som Berge håller fram som framgångsrika exempel ur ”antietablissemangs-vänstern”. I Allards ortodoxa och kompromisslösa marxism, som blandats samman med något slags stenkastarideologi som han googlat fram, finns mycket lite att hämta. 

Men om det enbart var en Etzler-effekt som partiet behövde så borde siffrorna sett bättre ut redan idag.

Om Etzler är den hipster som Berge utmålar honom som är inte jag rätt person att svara på, men det är inte på grund av Etzlers bostadsadress som Vänsterpartiet har den strategi man har.

Vänsterpartiet behövde 2012 en politisk strateg som en torr svamp behöver vatten. Någon som förstod sig på Reinfeldteffekten, medieklimatet och vad folk tilltalas av. Det och lite till fick man i valet av Aron Etzler till partisekreterare. Men om det enbart var en Etzler-effekt som partiet behövde så borde siffrorna sett bättre ut redan.

Därför vore det synd om kritiken i Berges reportage – i alla fall den delen av den som är riktig – avfärdas helt, bara för att Markus Allard utses till en överraskande talesperson för den. För det är uppenbart, även utan reportaget, att vänstern än en gång befinner sig lite i otakt med tiden. Att knytas hårt till en av de minst populära regeringarna någonsin i utbyte mot förhållandevis små segrar är ett farligt spel. Partiet växer dock återigen i opinionen och har den tydligaste uppåtgående trenden av alla partier, men om det är duktighets- och ansvarslinjens förtjänst är svårt att se.