Skiftsovare

Dorothee Elimger.
Kabusa böcker.
Svensk övers: Annika Ruth Persson.

I ett hus i Schweiz samtalar en grupp människor om gränser, flyktingar och konst. De talar om sömn, polisvåld och om Victor Considerants utopiskt socialistiska koloni, La Réunion, i Texas. I persongalleriet finns bland annat en författare, en översättare, en logistiker och en student. Frågan om varför de har samlats förblir obesvarad, någon tydlig handling finns inte och inte heller någon berättare som tar läsaren i hand. Platsen förblir utan konturer, romanfigurerna är typer. De talar rakt ut i vad som mer liknar monologer än dialoger: ”i denna samtid, sade studenten, är jag upptagen av frågan om vad det innebär när någon blir omhändertagen med våld”, kan det låta.
Den schweiziska författaren Dorothee Elmiger följer upp den både i hemlandet och i Sverige hyllade Inbjudan till de våghalsiga med lika poetiska och gåtfulla Skiftsovare. När människor under den industriella revolutionen övergav landsbygden för de europeiska storstäderna fann de arbete men inte bostäder. Vissa hyrde då in sig i en säng för några timmar när den som ägde sängplatsen inte var där. De kallades skiftsovare, flyktiga existenser, ofta lågt betalda, alltid tvingade till att vara rörliga. Men Elmigers bok handlar inte om dem, utan den fråga som boken hela tiden snurrar kring är vår tids skiftsovare: papperslösa, flyktingar och utomeuropeiska migranter.
Det större temat är gränser och gränsöverskridande. Romanfigurerna berättar om varor som korsar gränser. Om droger och människor som gömmer sig bland godset, fingeravtryck som slipas bort. Bas Jan Ader, en holländsk konstnär som dog när han försökte korsa Atlanten i en segelbåt, återkommer i samtalen.

Med ett lyriskt språk skriver Elmiger fram en mångstämmig och politisk bok, som med sitt konturlösa, flytande språk liksom motsätter, eller överskrider begrepp som roman, eller prosa. Den värld som romanfigurerna beskriver känns flyktig och overklig, medan de citat från reportrar, hämtade ur invävda nyhetsinslag och tidningsrubriker, är rakare, tydligare. Det är som om verkligheten blir verkligare när den processas genom media.
Ofta tycks romanfigurerna häpna inför övergrepp, förtryck och orättvisor. Men det stannar liksom där, vid häpnaden, som om de gav uttryck för en oförmåga eller ovilja att koppla dessa händelser till större sammanhang.
I en intervju från 2014, i samband med att boken utgavs i hemlandet, säger Elmiger att det viktiga för henne var att ens börja tala om migration och gränser. I ljuset av det senaste årets händelser framstår denna ambition som något otillräcklig. Å andra sidan, Elmigers poetiska språk är en fröjd att läsa, en glädje att tänka vidare med.