Välfärdslobbyisten – Om Caremadrevet, vårdvinster och demokratins nya utmaningar
Håkan Tenelius och Nils Selling
Ekerlids förlag 2016

Memoarer av gamla höjdare kan vara ögonöppnande. Håkan Tenelius och Niels Sellings Välfärdslobbyisten – Om Caremadrevet, vårdvinster och demokratins nya utmaningar saknar dock grundförutsättningen: distansen.
Carema-skandalen har fortfarande bara ett par år på nacken och Tenelius är fortfarande näringspolitisk chef på Vårdföretagarna. Alla anslag till ärlighet försvinner således på förhand.

Det betyder inte att boken saknar underhållningsvärde. Tenelius vill gärna framstå som en hygglig kille, men lyckas bara väcka ofrivillig munterhet när han redogör för sitt detektivarbete kring öppet kritisk vårdpersonal. ”Det här var ingen vanlig undersköterska.Namnet tillhörde en aktivist i det trotskistiska Rättvisepartiet Socialisterna vars klasskampsorienterade hemsida många gånger gått till angrepp mot oss och våra medlemsföretag.”
Tenelius McCarthy-blick finner även subversiva element från svensk-kubanska föreningen, det grekiska kommunistpartiet och Stellan Skarsgård bland valfrihetsmotståndarna.

I den värld Tenelius verkar i är det såklart sensationellt med politiskt aktiva som har riktiga jobb. När Miljöpartiets kongress röstar fel i vinstfrågan knallar han upp till riksdagen för att tala Åsa Romson till rätta. ”Hon ställde frågor om de mest basala saker, hela tiden med en underton av kritik mot de vinstdrivande företagen”. Tenelius ”skräms av okunnigheten” men beskriver ändå partiledaraudiensen som produktiv.
Vårdföretagarchefen ser sig själv som en samhällsbildare med hobbypsykologiska kvalitéer. Personal som fått sparken efter att ha påtalat brister förklarar han med att de som ”inte klarar jobbet eller uppför sig illa har ett behov av att hämnas på tidigare arbetsgivare”.

Familjer som slår larm om vanvård gör det för att hantera sin egen ångest. ”När en anhörig avlidit kan ett dåligt samvete göra det ännu viktigare att hitta fel hos den som svarat för vården.”
Vid två tillfällen är man dock beredd att hålla med Tenelius: När han pekar ut ”den S-märkte” (och Svensk Näringslivs-avlönade) statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som självupptagen, samt i frågan om den famösa kissblöjan.
Tenelius ägnar mycket tid och kraft åt att bemöta anklagelsen om hur personalen uppmanades väga använda blöjor i besparingssyfte, vilket blev själva symbolen för Carema-skandalen. Det handlade inte om att snåla utan var ”en del i den moderna inkontinensvården”. Han menar att besparingar och personalbrist inte enbart förekommer inom den privata sektorn, vilket givetvis stämmer men inte stödjer hans tes.

Det stora fokus som lades på den slagkraftiga blöjan gjorde att en djupare diskussion om kapitalets framgångsrika kamp för att, tvärtemot majoritetens vilja, kunna mjölka resurser ur det offentliga, fick stå tillbaka. I Tenelius bransch är politiska beslut och folkvilja små hinder på vägen som bör och kan övervinnas om man är driftig. Det problemet är vad fokus borde handla om.