Harry Potter är en vit, anglosaxisk, heterosexuell pojke. Han är duktig i idrott, talar vårdat och svär inte, är artig och respekterar de äldre – ett perfekt medelklassbarn. Så skrev forskaren Jack Zipes för ett par år sedan när han kritiserade Harry Potter-böckerna för deras normativa, fostrande funktion som han jämförde med Heinrich Hoffmanns 1800-talsmoralism i Pelle Snusk. Zipes huvudpoäng var dock att den globala marknaden bara tillåter en sorts, standardiserad, barnbokshjälte – en som svarar mot den globala elitens ideal.  Harry Potter-serien hade helt enkelt inte kunnat bli så framgångsrik om den inte hade innehållit så många välkända västerländska klichéer och värderingar.
I slutet av juli hade pjäsen Harry Potter and the Cursed Child premiär i Londons West End, och ungefär samtidigt släpptes manuskriptet i bokform. En stor nyhet i samband med pjäsen var castingen av den Swaziland-födda skådespelerskan Noma Dumezweni som Hermione, vilket mötte både kritik och applåder. Men varifrån kommer ursprungligen idén om en svart Hermione? Liksom föreställningen om trollkarlen Dumbledore som gay (bekräftad av J.K Rowling själv), kan ”Black Hermione” spåras tillbaka till den stora fankrets som omgärdar Harry Potter-franchisen, där hon funnits i omlopp länge i form av fanart och fanficiton.

Medieforskaren Henry Jenkins har påpekat att fansens relation till en källtext präglas av både fascination och frustration. Normkritisk fanfiction och fanart blir ett sätt att samtidigt få utlopp för frustrationen och tillfredsställa fascinationen. Möjligen är det just det faktum att Harry Potter-serien är så traditionell till struktur och värderingar som genererar normkritiska tolkningar bland läsarna, menar litteraturvetaren Tuva Haglund som forskar om fankultur på internet.
– För många fans kan det nog finnas en spänning – och även något provocerande – i Harry Potters konservativa inramning: en svartvit huvudkonflikt, tydlig heteronormativitet, kärnfamiljen som ideal och en total tystnad kring sexualitet.
– Men de normkritiska tolkningarna handlar också om läsares längtan efter identifikation, att få sin egen läsupplevelse och i förlängningen den egna erfarenheten representerad.

Inom fankulturer finns en lång tradition av att omtolka källtexten på ett normkritiskt sätt, till exempel genom så kallad race- eller genderbending där fiktiva gestalter byter etnicitet eller kön, och slash, där två karaktärer av samma kön paras ihop romantiskt eller erotiskt. Ett av de tidigaste exemplen kommer från fancommunityt kring Star Trek som sedan 70-talet gärna har parat ihop karaktärerna Captain Kirk och Dr. Spock.
– Men man bör samtidigt komma ihåg att en stor del av fanverken bekräftar källverkens normer.
Typisk för samtiden är den omedelbara återkoppling mellan publik och skapare som har blivit möjlig genom sociala medier. En konsekvens är att läsare och fans i allt högre grad kan få inflytande i skapandeprocessen, och att författare tillmötesgår önskningar hos sina läsare och levererar så kallad fan service.
– En del fans är kritiska till att Rowling försöker samla normkritiska poäng genom att i efterhand berätta att Dumbledore är gay och att Hermione skulle kunna vara svart, utan att behöva ”våga” göra detta ställningstagande explicit i böckerna.
– Men samtidigt har det stor betydelse att Rowling säger att hon är entusiastisk inför en läsning av Hermione som svart, det gör skillnad för fans som vill läsa henne så – och det vet Rowling.

Även om fansen pushar för en mer progressiv Harry Potter-värld har de ännu inte lyckats ändra något i den officiella ’kanon’.
– Rowling har haft möjlighet att föra in mer mångfald i Harry Potter, även om hon inte gjorde det för 20 år sedan. Det skulle jag dock inte säga att hon gör – den nya pjäsen, liksom vad vi kunnat se av den kommande filmen (Fantastic Beasts and Where to Find Them reds anm.), kan inte direkt beskrivas som progressiva, queera eller subversiva.
– Vad Rowling däremot gör är att uttrycka tydligt stöd för den mångfald av läsningar som fankulturen representerar. Detta är inte är så bara om man jämför med många andra författare som helt har tagit avstånd från fanverk eller hävdat sitt eget tolkningsföreträde.
Castingen av Noma Dumezweni ska alltså framför allt förstås som en tolkning av berättelsen och en blinkning till den fangemenskap inom vilken Hermione kan vara både svart och vit, ihop med både Ron och Ginny.
– Ja, för kommer det till exempel att vara en svart skådespelare som spelar Hermione om pjäsen sätts upp på Broadway? Inte självklart skulle jag säga.

Malin Nauwerck