När Pia Sundhage efter segern mot Brasilien i OS använde sin egen karriär som en symbol för damfotbollens ”resa”, från en tid när kvinnor inte ens fick spela fotboll till att framträda på världens mest mytomspunna fotbollsarena Maracana, berättar den även om kvinnlig frigörelse på ett större plan.

Det tas ofta för givet att idrotten inte bara säger något om samhället, utan har till uppgift att aktivt forma det. Den ska helst rentav ta över särskilda samhällsfunktioner. ”När politikerna vill visa att de bryr sig om integrationen, åker de ut till förorten och snickrar upp en basketkorg”, som den franska före detta fotbollsspelaren Lilian Thuram har formulerat det.

Serien om Åshöjdens BK hade premiär i Buster 1975 och repriserades sedan med jämna mellanrum fram till tidningens nedläggning 2005. Den blev en omedelbar succé och oftast framhållen som den mest omtyckta serien i Busters historia. Framgången var knappast oväntad. Under mitten av 70-talet var seriernas förlaga, de fyra böckerna om Åshöjden de, bland pojkar, mest lånade böckerna jämte Bröderna Hardy och Biggles.

Max Lundgren hade blivit gediget prisad redan för Pojken med guldbyxorna som kom 1967, men ansåg själv berättelsen om en pojke som hittar ett par magiska byxor som det kommer pengar ur, som för politiskt pekpinnig. 1968 fick han Nils Holgersson-plaketten för både Pojken med guldbyxorna och den första Åshöjden-boken, och sin förmåga att berätta ”fängslande och spännande om de personliga och sociala problem som möter ungdomar av idag.”

Alla var dock inte lika imponerade. Barnboksförfattarkollegan och proggnestorn Sven Wernström, som under samma tid skrev ungdomsserien Trälarna, oroade sig för att Lundgrens popularitet hos framförallt vuxna grundade sig ”på en politisk oklarhet där man kan utläsa vad man vill från socialism till en allmän Rädda Barnen-välvilja”.

Författaren Max Lundgren, aktiv i Husies Socialdemokratiska Förening i Malmö, hade ett ambivalent förhållande till den radikala vänster som Wernström tillhörde. Å ena sidan kategoriserade han sig själv som en ”aktiv socialdemokrat med stark förståelse för vänstergrupperna inom socialismen”, å andra sidan missade han sällan ett tillfälle att gå till angrepp mot desamma. ”Jag förstår dem inte, jag anser att de är små, hemska pestar med rösterna fyllda av moralisk indignation.”

I ett enkätsvar om vad som kännetecknar en bra barnbok svarade Lundgren: ”Det finns inga färdiga lösningar. Det finns inga raka svar. Det finns en politisk verklighet men den ska vi ta itu med som politiker, inte som författare.” Sven Wernström redovisade sina kriterier i punktform:

1. En god bok har en marxistisk tendens
2. Psykologisk nyansering kan vara av ondo eftersom den skapar oklarhet
3. De samhälleliga orättvisorna måste föras tydliga så att arbetarklassens barn förstår sin uppgift i klasskampen och via en revolution kan skapa ett nytt, verkligt socialistiskt samhälle.

Det kan man flina åt. Jag tror väldigt få av arbetarklassens barn sympatiserade med Åshöjdens starke man Blåbärskungen, trots Lundgrens icke-explicita sätt att skriva fram honom. Samtidigt är Wernström i alla fall ärlig med sin ambition. För anhängare av det statsbärande parti som under denna tid sågs – framförallt av sig själv – som liktydigt med samhället, var kulturen inte primärt ett redskap för förändring.

Litteraturen skulle tala till barnen, men författarens roll var inte att skola någon. ”Det finns ju yrkespolitiker”, menade Lundgren, trygg i sin socialdemokratiska kulturuppfattning.

Själv tillbringade han några somrar i Åsljunga i norra Skåne nära gränsen till Småland. Förr passerade E4:an här vilket ju är själva grundpremissen för berättelsen om Åshöjden. Här fann Lundgren sin samhällsallegori präglad av lagsammanhållning och samförståndsanda.

Berättelsen om Åshöjden börjar med att den före detta landslagsmittfältaren från Helsingborg, ”Bagarn” Olsson, flyttar till byn för att öppna ett motell. Endast han känner till planerna som finns på att göra Åshöjden till knutpunkt för trafiken i norra Skåne. När han anländer är Åshöjden ett efterblivet samhälle, enväldigt kontrollerat av Blåbärskungen och med ett fotbollslag i lingonserien som kompenserar vad de saknar i tekniska färdigheter med att vara bäst på fylla och slagsmål.

Bagarn är en sheriff från civilisationen som kommer till den inskränkta hålan för att röja upp: Modernisera den, örfila upp det lokala buset och rycka upp det gamla med rötterna. Hans redskap vid sidan av motellet blir bollklubben.

Blåbärskungen har två styvsöner. Det adopterade krigsbarnet Jorma och faderlösa barnbarnet Edward. Jorma är eftertänksam, inåtvänd och vagt reflekterande. Han är också seriens berättare. Edward är hetlevrad, lynnig och spontan. Jorma är en utpräglad lagspelare, som underordnar sig sin tränare och undviker hjälterollen. Edward är en självsäker storstjärna som om och om igen utmanar Bagarn auktoritet och sätter sig själv i främsta rummet.

I en tid när borgarklassen inte nöjer sig med att godtyckligt distribuera brödet utan även kräver skådespel tillägnade sin gärning, är det märkligt att de inte framhållit Edward Engmark som litterärt föredöme. Han är liberalernas självklare hjälte. En skånska landsbygdens John Galt (Ayn Rands huvudperson i Atlas Shrugged, reds. anm). Det goda kapitalet som går i klinch med jante-kollektivismen som präglar byn såväl som Blåbärskungens uråldriga, feodala hävdelserätt över den fria etableringen. Edward använder det värdelösa höglandet till att anlägga ett toppmodernt friluftscenter och hålls inte tillbaka av någon unken konservatism. Han är förvisso skeptisk till arbetaragitationen som smyger sig på innanför Blåbärskungens industrier, men frisinnad nog att söka sin egen arbetskraft bland de utstötta ”tattarna”.

Efter några år anländer stockholmaren och velourmannen Anders Sjögren till laget. Han är akademiker med en feministiskt medveten fru och blir direkt Jormas idol. Jorma utvecklar under seriens gång ett större och större rättvisepatos och ifrågasätter Blåbärskungens makt och metoder, men är samtidigt full av beundran för sin bror. ”Edward var den enda chef som tattarna haft som behandlade dom som människor. Han var inte bara chef. Han var också kompis och arbetskamrat”. Edward är förvisso en maktmänniska men ”en annan sorts maktmänniska.”

När den grovjobbande innermittfältaren och fabriksarbetaren Kula Persson bildar bygdens första fackförening får han direkt sparken och svartlistas av Blåbärskungen medan Edward tvärtom ser korporativismens potential och rekryterar Kula som sin närmaste man.

Litteraturvetaren Lena Kjersén Edman, som skrivit boken Fotboll och frihet – Studier i Max Lundgrens författarskap ser Jorma som författarens främsta språkrör, men lyfter även hur författarens egna splittrade tankar kring företeelser som kommersialismens makt och samhällets krav på anpassning kontra frihet, illustreras genom Edward.

Jorma vill tro att fotbollen främst är en lek, och ”så länge människan har förmåga att leka har hon en chans att överleva”. För både stjärnspelaren Edward och lagbyggaren Bagarn är idrotten en investering. Ett medel för marknadsföring, för dem själva och sina respektive projekt. Även Blåbärskungen är medveten om den ekonomiska potentialen i ett framgångsrikt fotbollslag, men maskerar sina avsikter bakom moralism.

”Den [idrotten] fostrar människor. Den inordnar i gemenskap. Den skapar förståelse. Den utjämnar klasskillnader. Den förhindrar synd och mycket brott”.

Jorma ser såklart igenom Blåbärskungens drivkrafter och mår illa av plattityderna. Samtidigt ger han gång på gång uttryck för samma idealistiska syn på fotbollens roll som sammanhållande kraft.

Edward legitimerar sin ställning i världen genom talang och hårt arbete. Blåbärskungen genom Gud. När han ligger på sin dödsbädd använder han hela sin kvarvarande förmögenhet till att investera i byggandet av en gigantisk kyrka till sin ära. Han kunde lika gärna ristat en runsten. Brukspatronens tid är över, bokstavligen och bildligt.

Samtidigt som Edward ser sig själv som en self-made man med sitt driv, sin framåtanda och begåvning, blundar han ständigt för omgivningens betydelse. Det är genom ett lån hos sin miljonär till styvfar som han finansierar sina affärsprojekt och det är tack vare lagkamraternas uppoffrande slit han får sitt utrymme till att glänsa på fotbollsplanen. När Åshöjden misslyckas med att nå Allsvenskan är det såklart inte tal om att stanna och ”hjälpa laget”, utan Edward har redan innan den avgörande matchen varit där och kritat på ett lukrativt proffskontrakt.

När en liten förening oväntat klättrar upp genom seriesystemen dubbas den alltid i media till ”verklighetens Åshöjdens BK”. Men faktum är att Åshöjden slås ut i det avgörande kvalet. Stommen med Jorma och Kula lägger av, Edward lämnar landet och Bagarn får bygga om alltsammans från grunden. Med sig har han det nya stjärnskottet, höghusbarnet Benny.

Bollklubben förlorar men Åshöjden har tagit sig an moderniseringen och blivit en del av det blandekonomiska samhällsprojektet – likt man kan förvänta sig i en socialdemokratisk framgångssaga. Blåbärskungen är död, tattarna integrerade, arbetarna betalande medlemmar i LO och turisterna strömmar till Edwards friluftcenter. Ett gediget handslag mellan arbete och kapital.

Erik Haking [email protected]