Kommer ni ihåg när Expressen, Svenska Dagbladet och den i övrigt samlade borgliga tidningsfloran bedrev kampanj om hur illa ställt det är för byggnadsarbetare i Sverige? Inte? Troligtvis för att senast det var kampanj kring byggnadsarbetare var målet att man skulle trycka igenom polska löner och villkor för byggbranschen i Sverige. Det är också det vanliga, att pressen på både ledarsidor och nyhetsplats hanterar fackliga aktioner och krav kallsinnigt och avståndstagande. Förutom i ett fall, den svenska polisen.

Det har blivit mer standard, än undantag, att läsa om hur tungt belastad svensk polis är och hur svårt de har att utföra sina arbetsuppgifter; hur låg lön man har som polis. Få är exemplen på där andra yrkesgrupper får sina intressen företrädda utan invändningar. Men tidens varv är sådant, att polisen är i centrum. Poliser är duktiga på att själva etablera bilden av ett Sverige i fritt förfall, som står och faller med dem.

Ett begrepp som letat sig in i det offentliga medvetandet är ”No-go-zoner”, begreppet används om  områden där polisen helst inte befinner sig utan att vara fyra stycken i en piketbuss och inte sällan kraftigt beväpnade. I realiteten är det våra fattigaste arbetarområden som beskrivs med denna term.

Det ska inte förnekas att många arbetarområden har allvarliga problem med kriminalitet som tar sig uttryck genom grovt och dödligt våld. Det är självklart att dess händelser förtjänar uppmärksamhet.  Den borgerliga tyckarkåren är inte sen att skriva om miljonprogrammen just när sådana tragedier har ägt rum, oftast genom att helt okritiskt köpa polisens bild.  Dessutom är man duktig på att inte röra vid kriminalitetens orsaker, utan kastar gärna enbart moraliska fördömanden.

I grunden när man rör vid frågor om brott och straff blir det symbiotiska förhållandet mellan polis och media blir synligt. Det är som i låten Bängen trålar av Nationalteatern: ”För den som själv har nåt att dölja ropar på förstärkt polis, propagandaapparaten skyddar dom på alla vis, miljonärerna och skattefifflarna går fria”. Det är så vi bör förstå polisens framskjutna roll i beskrivningen av de sociala problem vårt samhälle är ställda inför. För det är att ropa på ”förstärkt polis” och ensidigt och utan vilja att sätta kriminaliteten i relation till ökad utsugning och fattigdom, både polisen och borgerligheten hittar varandra. Med stora öron lyssnar den svensk högern på polisfacket och när polisen som myndighet kräver mer resurser är man inte sen att ösa pengar åt deras håll, till skillnad från annan statlig byråkrati. 

Vi har nu en regering som verkar oförmögna att kommunicera något annat än batonger och mer poliser på mängder av sociala problem.

Det vore väl kanske inget att hänga upp sig vid ifall inte det är så att även rödgröna politiker så ofta okritiskt köper polisen och polisers världsbild. Vi har nu en regering som verkar oförmögna att kommunicera något annat än batonger och mer poliser på mängder av sociala problem. Inrikesminister Anders Ygeman verkar vara den enda ministern regeringen skickar fram i tid och otid.

En förutsättning för att man kan skriva så demoniserande om arbetarområdena är att dom som bor där rensats bort från det offentliga samtalet. Chefredaktören har sett till att skaffa egna skolor åt sina barn och kommer på sin höjd i kontakt med arbetare om man kommer in till kontoret innan städaren är klar.

Vänstern har en uppgift: att ge röst åt och vision för Sveriges arbetarområden, bortom sensation och tidningsrubriker. Arbetarrörelsen i bred bemärkelse vända blicken neråt och etablera sin organisation bättre i de arbetarområden som polisen och media kallar ”No-go-zoner”. Det finns inga genvägar till att knäcka kriminalitetens utväg från fattigdom än genom traditionell organisering. Det handlar om klass och vänsterns uppgift är och skall vara att organisera arbetarklassen. Då kan man inte tyst acceptera polisens krav på mer befogenheter eller resurser. Endast så krigar vi oss tillbaka in offentligheten. Endast så tar vi åter igen makten och initiativet.