Egentligen blev reaktionen på händelserna i Trollhättan mer smärtsam för mig än själva dådet. Och då var det ändå ett av de terrorattentat som jag, på grund av geografisk närhet och identifikation, känt mest för.

För ett år sedan gick Anton Lundin Pettersson, iförd svart läderkappa, svarta kängor, svart mask och ett långt svärd, in på en grundskola i Kronogården, Trollhättan. Han hann döda tre och såra flera, varav en svårt.

Två gånger har ett terrorattentat skakat om mig i mitt innersta: Utöya 2011 och Trollhättan 2015. Minnet av ungdomsförbundets sommarläger och minnet av att själv vara ett litet duktigt mörkhårigt barn på en grundskola i en förort.

Men reaktionerna som följde på dåden kunde inte ha skiljt sig åt mer. 2011: En varm sol och ett hav av blommor utanför norska ambassaden. En väldig samling på Sergels Torg där politiker trängdes och Mona Sahlin fällde en tår.

I höstrusket dagen efter Trollhättan höll den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen presskonferens om beslutet att stänga gränserna. Övergången från Refugees Welcome till det för somliga välbehövliga andrummet kom utan någon som helst hänsyn till att Sverige fått sin egen Anders Behring Breivik, om än lite mindre framgångsrik i blodutgjutelse. Inte en dag av sorg, ingen maning till nationell samling. Och på den plats i Stockholm där man kunde tända ett ljus och lämna en blomma var det kallt, regnigt och öde.

Jag minns de där dagarna som en mardröm. Jag gick som i ett töcken, i ett mörker. Jag hörde vad de (politikerna, journalisterna och experterna) sa men det var som att de talade ett annat språk. Jag förstod inte.

Jag minns besvikelsen. Den oerhörda besvikelsen över så många människor som borde ha brytt sig men som inte gjorde det. Som förminskade. Jag minns att jag för första gången på länge upplevde segregationen inpå bara skinnet. Vi, de mörka, sörjde på att annat sätt än de icke-mörka. Och vi lämnades i alltför hög utsträckning själva med vår smärta. För de som dog var inte några andra, det var våra egna.