I mina yngre tonår såg jag med förskräckelse hur kvinna efter kvinna i min omgivning fastnade i förhållanden som de mest verkade må dåligt av, med män som inte verkade göra så mycket för att göra förhållandena bättre. På gymnasiet inledde jag själv ett förhållande som inte heller var så hälsosamt. När det tog slut (läs: när han dumpade mig) var det många som var lättade och sa att de inte hade känt igen mig under de två år jag varit i förhållandet. Efter ett tag insåg jag själv vilken annan person jag faktiskt varit. Jag var klängig, jag var ledsen, jag var osjälvständig – och jag bad om ursäkt för allt detta till min pojkvän. Konstant. Allt jag sett ner på hos kvinnor i förhållanden hade jag blivit, om inte ännu värre. Jag hade tappat bort mig själv fullständigt. Jag lovade mig själv att aldrig hamna där igen.
I perioden efter det förhållandet upptäckte jag feminismen, och fick teoretiska ramar och analytiska verktyg för att förstå att det kanske inte var jag som var en hemsk flickvän, trots allt. Och så en sisådär sex år och ett antal romantiska relationer med män senare läste jag Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek från 1993. I den gör Holmberg en studie om ett antal unga, barnlösa heterosexuella par som själva uppfattar sig som jämställda. Spoiler: det är de inte.

För oss unga, moderna, barnfria feminister är det här den största kvinnofällan

Jag befann mig just då i en relation och kunde kryssa av påståenden som stämde in. Kvinnan städar mer men det skylls på att hon har lägre toleransnivå för stök? Check. Kvinnan är den som initierar samtal om hur man vill ha det i relationen? Check. Kvinnan är den som tar ansvar för att båda trivs? Check. Kvinnan är den som vill lösa problem, medan mannen inte tycker att det finns några problem? Check. Ironiskt nog så försökte jag hantera dessa insikter om relationen jag befann mig i genom att just initiera ett samtal om problem som bara jag såg. Responsen var minst sagt ljummen, och till slut bad jag honom att läsa boken. Han lovade att göra det, men jag hann göra slut med honom innan han gjorde någon ansats att infria det löftet.
Jag har diskuterat detta med många kvinnliga vänner som har erfarenheter av heterosexuella relationer, och gensvaret har varit lika nedslående som resultaten av Carin Holmbergs avhandling. Vi frågar hur de mår, vi försöker lösa problem, vi stångar oss blodiga för att få våra pojkvänner att identifiera och kommunicera sina känslor. Man hade kunnat tro att det såg bättre ut för feminister, men så är det inte. Vi tycks hamna i såna här relationer oavsett och vår feminism blir bara ytterligare något som vi lär våra pojkvänner.

Slutsatsen är denna: när våra förhållanden tar slut är våra ex bättre partners i nästa relation, på grund av oss. Oavsett utgångsläget så är de mer öppna, kommunikativa och tar mer känslomässigt ansvar. Kanske har de till och med lärt sig att den lilla städfén (det vill säga det väsen som magiskt städar undan deras disk och skitiga kläder) inte existerar. Och vi får glädja oss över att vi har stått för denna positiva karaktärsutveckling.
För oss unga, moderna, barnfria feminister är det här den största kvinnofällan. Vi kanske inte uppfostrar barn, men vi uppfostrar vuxna män. Vi får lägga tid och energi på att lära vuxna män det som utbildningsväsendet och samhället i stort uppenbarligen har misslyckats med. Därför vill jag erbjuda vår självutnämnt feministiska regering ett jämställdhetspolitisk förslag: låt kvinnor ta betalt av staten för alla de timmar vi lägger ner på uppfostran och utbildning av vuxna män. På så sätt blir åtminstone en del av allt det obetalda arbetet betalt istället. Varsågoda.