Det var en mörk höst för elva år sedan. Jag var vilsen och visste inte vad jag ville göra och när jag väl gjorde något, skrev något, så blev jag refuserad. Och då kom de andra bakslagen. En fadersfigur gick bort i cancer, min mormor dog efter ett långt liv, och min mamma var nära att avlida i en svår sjukdom.
Allt som jag kände till var förändrat, omkullkastat, i mörker. När alla var begravda stod julen för dörren, ett lugn infann sig och jag tog fram Peter Weiss Motståndets Estetik för första gången. Jag läste från dagen före julafton fram till ett par dagar efter nyår, och där, i detta trösterika, hoppfulla läsande, fastnade jag.
Motståndets Estetik är en krävande bok. Många tappra läsare stupar redan vid de första sidorna i det som tycks vara en oändligt lång beskrivning av Pergamonfrisen på Pergamonmuseet i Berlin. Ibland tänker jag att det kanske är en fälla gillrad av författaren, om man inte lyckas lista sig förbi är man inte värd att få fortsätta läsa. För det är en underbar läsning man har framför sig, över tusen sidor svårbestämd litteratur. Kanske var det därför de skrev ROMAN på framsidan, för att det inte ska råda något tvivel. Ibland upplevs Motståndets Estetik som en uppsats i konstvetenskap, en historiebok, en politisk essä. Men det är en roman, en riktig roman, med riktiga karaktärer, en historia, en utveckling och ett slut. På de tusen sidorna går vi från ljus till mörker. Från 1937 till 1944, från när det fortfarande finns ett organiserat motstånd mot Franco och Hitler till när alla celler är sprängda och alla kamrater är döda.

Jag återkommer till denna bok, gång efter gång. Jag skriver artiklar, fördjupar mig, läser om, låter det vila, skriver radioteater, skriver en essä, läser om. Vid varje omläsning ser jag något nytt. Som detta citat i slutet av band III;
”Det var som att den dödliga faran måste till för att nå samförstånd och enighet, och som om det under fredliga förhållanden bara kunde finnas missunnsamhet och tvedräkt. Omringade av fienden hade de ännu under de sista timmarna dryftat vad som måste göras för att börja om på nytt med fostran och bildning, så snart de fick arbetsro sträckte de sig efter hela kulturen.”
När jag läser om just det här partiet i dag tänker jag på Syrien, och jag tänker på Trump, hur vår del av världen förfäras över att den vite mannen vill bygga en mur mot migranterna, och att han inte tror på att världen går under i klimatförändringar, samtidigt som vi själva bygger murar mot flyktingarna, och lever för att påskynda jordens undergång. Det är sådana paradoxer som kan avslöjas genom litteraturen.
Och jag finner tröst i Motståndets Estetik.