Pisamätningen visar nämligen att skillnaderna i den svenska skolan bara ökar. I Sverige påverkas betyg av klassbakgrund mer än vad som är fallet för snittet av OECD-länderna, mycket mer än i USA i till exempel. När OECD gjorde en specialrapport om Sverige (under 2015) framhölls de här skillnaderna, vilka har fördubblats de senaste tio åren, som det mest problematiska i den svenska skolan. Rekommendationen från OECD var tydlig: det fria skolvalet måste förändras.

Sådana förslag har tidigare framförallt framviskats från vänsterhåll, ibland också ropats ut men då ansetts så radikala att de snabbt tystas ner av det mer hanterliga ”men vi kan i alla fall begränsa etableringsrätten” eller ” vi kan minska vinstuttaget i välfärden för mer seriösa aktörer på skolmarknaden”. Men i dag går det varken från höger- eller vänsterhåll att fortsätta blunda för att lösningen på många av skolans problem finns rakt framför oss.

De borgerliga partierna biter sig fast i sin hållning till skolvalet, de har sin ideologi om marknadslösningar och frihet och det får kosta vad det vill – inget nytt direkt. Men det är inte de borgerliga partierna som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tassar på tå runt. Det gör de av rädsla för opinionen. Stödet för det fria skolvalet är visserligen stort, men det är inte enormt. Det har blivit en sanning att alla vill välja, ja, för vad har de för alternativ? Många föräldrar upplever snarare ångest än en känsla av frihet, när det kommer till ansvaret att välja rätt skola till barnen. En annan sorts frihet finns i att slippa välja och i stället ha en likvärdig skola i hela landet. Men så är inte läget i dag. Då gör föräldrarna vad de kan för barnen.

Det har blivit en sanning att alla vill välja, ja, för vad har de egentligen för alternativ?

Trots att det fria skolvalet utnyttjas av de med mest resurser och tid så har det också blivit en väg ut ur segregation för ett fåtal. För andra betyder det att de får en dator till studierna. Jonas Sjöstedt upprepar att alla skolor ska vara lika bra, det ska inte spela någon roll var man studerar och därför kan man lika gärna gå i skolan nära hemmet. Problemet är bara att skolorna inte är lika bra i dag. Och även om mycket kan skyllas på skolvalet vilket har dränerat framför allt de kommunala skolorna på resurser, så är det inte hela sanningen. Vi har en boendesegregation som blir allt mer påtaglig. Vi har skenande inkomstskillnader i landet, och även om vi bor i samma stad så kan vi leva helt olika liv beroende på resurserna i hemmet. I allt det ska skolan verka kompensatoriskt, det är tungt uppdrag.

Men det uppdraget måste skolan förr eller senare axla. För det kan bli det mest utjämnande verktyg vi har. Kanske ska vi inte strypa skolvalet helt på en gång, men det måste vara målet. På vägen måste arbetet för en mindre segregerad och segregerande skola fortsätta. Det går att redan nu att arbeta för begränsningar i både etableringsrätt och vinstuttag. Samtidigt kan skolornas upptagningsområde ritas om för att få en så heterogen elevgrupp som möjligt.

Skolan är ett av våra bästa verktyg för att bygga ett annat samhälle. Men just nu är skolan lika användbar för ett mer jämlikt samhälle som en slö sax vid julpysslet. För att vässa den krävs det politiker som bestämmer sig för att bryta omjämlikhetstreden på alla områden.