Först slår Malcom Kyeyune (MK) på trumman för en plattityd: Invandrare är ingen homogen grupp. Vissa kan till och med ha intresse av att rösta på SD. Det är emellertid knappast en nyhet ens för den solidaritetsberusade vänster MK vill väcka till insikt. Men lika lätt som det är att peka på denna splittring bland de invandrade, lika svårt är det att förneka att en majoritet av dem tillhör den svenska arbetarklassen. Lite intressantare blir det, när MK påpekar att invandrare ofta är splittrade i etniskt bestämda grupper pga de ekonomiskt fördelaktiga klientnätverk som är säregna för invandrarsituationen. Den avgörande frågan är emellertid om förekomsten av sådana nätverk i längden räcker för att splittra på etnisk grundval och övertrumfa klassolidariteten? MK:s argument påminner om de som förs fram av Partha Chatterjee och Dipesh Chakrabarty mot tillämpningen av marxistisk klassanalys i tredje världen. Förekomsten av nätverk baserat på religion, etnicitet osv påstås göra det omöjligt för indiska bönder som flyttat till stan och börjat jobba i industrin att ena sig på klassmässig grund. Vivek Chibber visar i sin bok *Postcolonial Theory and the Specter of Capital* hur bådas egna empiriska framställningar visar på motsatsen.
Men Malcom Kyeyune har andra argument, som är giltiga även om en majoritet av invandrarna skulle tillhöra arbetarklassen och detta faktum så småningom skulle övertrumfa splittring på grund av nätverk. På basis av en tillrättalagd beskrivning av dagens läge, berättar MK än en gång den gamla amsagan om den statiska och därför begränsade ”kakan”, där enskilda grupper bara antas kunna få det bättre, eller bevara sin standard, på andra gruppers bekostnad. I det här fallet är det förstås de som råkar bo i landet, vare sig de nu är infödda svenskar eller invandrade, som bara antas kunna slå vakt om sina villkor genom att inte släppa in fler innanför gränserna.
Beskrivningen utesluter alla de fakta och prognoser som tillexempel Bo Malmberg, (professor i kulturgeografi vid Stockholms universitet) och andra har framfört för att Sverige behöver invandring för att undvika den ekonomiska stagnation som annars blir följden av åldringsexplosionen. MK avfärdar också frågan om det finns reformer som både kan få ”kakan” att växa och göra invandringen till ett av medlen för detta. Sådant sägs bara vara tomma och utopiska drömmar. Typ: Vänstern inbillar sig att det ”bara” är att lägga beslag på alla tillgångar som kapitalister har gömt på Caymanöarna, så löser den alla problem. Men MK går längre än så. Han liknar varje tanke på att världen kan förändras genom politik och organiserat handlande med ett kokainrus:
”Och visst, en av funktionerna hos det som i gamla dagar kallades för politisk propaganda är ju att försöka skapa en viss värld, snarare än att beskriva den. Problemet är väl att om man ska försöka sig på att langa kokain så risken alltid att man själv börjar snorta, och när man ska försöka få folk att bli high på solidaritet och gemenskap så är risken alltid att man gör sig själv till sitt största offer.”
Malcom Kyeyune har ”glömt” att kärnan i all vänsterpolitik består i att analysera fram en politik för förändringar och sedan försöka mobilisera folk för att genomföra dem.
MK har ”glömt” att kärnan i all vänsterpolitik består i att analysera fram en politik för förändringar och sedan försöka mobilisera folk för att genomföra dem. MK skriver detta i ett läge när allt fler vänsterekonomer ropar på en alternativ ekonomisk politik och där allt fler sektorer i svensk ekonomi har brist på arbetskraft. Inte outbildad sådan, men heller inte akademiker, utan yrkesarbetare med förhållandevis kort utbildning. Man behöver knappast vara en banbrytande tänkare för att föreställa sig tänkbara reformer som skulle kunna göra invandrare både till lösningen på arbetskraftsproblemet och till en viktig del av en mer offensiv ekonomisk politik.
Men även bortsett från frågan om möjliga reformer, visar sig MK:s intresse för verkligheten vara selektivt. Han låtsas inte om existensen av fakta som strider mot hans påståenden. Som till exempel att en restriktiv flyktingpolitik leder till ett överexploaterat och rättslöst underproletariat som de facto undergräver positionerna för stora delar av arbetarklassen (i synnerhet de invandrarskikt MK framhåller). MK ”glömmer” också att svenskar med invandrarbakgrund kan ha särskilda skäl att vara emot en restriktiv syn på flyktingar och invandrare. Erfarenhetsmässigt brukar ett uppsving för en negativ syn på invandrare och flyktingar gå hand i hand med en ökning av hetsen och hatbrotten mot människor inom landets gränser som betraktas som avvikande från normen.
Det är fullt i linje med denna borgerliga syn på världen, som Malcom Kyeyune också förnekar att arbetarklassen skulle ha materiella och politiska intressen av solidaritet över nationsgränserna. Uppgiften att få svenska arbetare att solidarisera sig med underbetalda sömmerskor i Bangladesh sägs vara helt omöjlig. Det skulle göra kläderna vi köper tre gånger dyrare. Alltså löjeväckande att ens försöka. MK är antingen omedveten om att slavliknande förhållanden hos delar av arbetarklassen i tredje världen bara är den andra sidan av den kapitalistiska industriflykt från nord till syd som resulterar i massarbetslöshet och stagnerande reallöner också i nord. Eller också anser han att det skulle vara helt omöjligt att genom politiskt arbete lyfta den svenska arbetarklassen till att inse dessa och andra liknande fakta som utgör den materiella grunden för en arbetarklassolidaritet över nationsgränserna.
Texten är en kortad version av ett inlägg som publicerades på Clarté-bloggen den 11/1, 2017.
