– Det är inte bara mitt fall. Det handlar om ett prejudikat, om hela flyktingsystemet, säger han till Flammans reporter.

Flamman har tidigare skrivit om utvisningshotet mot 41-åriga Allan, som fortfarande hänger tungt över hans huvud – som homosexuell man från ett Ryssland där hbtq-personer numera klassas som ”extremiströrelse”. Utöver det är han rädd för att bli mobiliserad in i en armé ökänd för krigsförbrytelser, och att tvingas delta i det internationellt fördömda kriget mot Ukraina på sitt hemlands sida. 

På skylten Allan håller i står ”Varför stödjer Sverige Putins armé?”. Under finns ett citat från en dom i somras, prövad i både Migrationsdomstolen och kammarrätten, skrivet som svar på att Allan lämnat in mer information om hbtq-förföljelse och rysk krigsmobilisering för att hävda verkställighetshinder (skäl att en utvisning inte ska genomföras):

Det är inte bara mitt fall. Det handlar om ett prejudikat, om hela flyktingsystemet.

”Migrationsverket finner att det saknas landinformation till stöd för att alla och envar som mobiliseras i Ryssland riskerar att delta i sådana aktioner som bedöms utgöra krigsförbrytelser av det internationella samfundet.”

Johan Ryltenius, jurist och ”teamledare” på Migrationsverkets förvaltningsprocessenhet, förklarar att myndigheten både tittat på egen landinformation och sådan Allan och hans företrädare lämnat in. Beslutet har sedan prövats i domstol – som hållit med om Migrationsverkets bedömning, och därför efter det blir parten som ”äger domen”.

– Det är vår bedömning, och den kan man ha invändningar mot. Situationen i Ryssland är oerhört komplex. Men domstolen har också bedömt samtlig landinformation, och har det slutgiltiga ansvaret för bedömningen, säger han till Flamman.

Men domstolen har alltså bara hänvisat till Migrationsverkets bedömning – och nu efter prövning hänvisar Migrationsverket bara till domstolen?

– Domstolen kan vara mer eller mindre ”verbala” i sina motiveringar, ibland skriver de bara kort att man delar verkets bedömning. Jag kan förstå att det uppfattas som ett cirkelresonemang, och man måste ju sträva efter att beslut skrivs ut på ett sätt som är begripligt och lätt att följa, men jag kan bara hänvisa till Migrationsdomstolen.

I praktiken innebär det här beslutet att Sverige hjälper Ryssland att mobilisera personer till brott mot folkrätten.

Johan Ryltenius påminner om att det första ”nålsögat att passera” för att bedöma om han riskerar att hamna i ett läge där han tvingas utföra krigsbrott är att Allan själv gjort sannolikt att han kommer mobiliseras, vilket inte myndigheten eller domstolen ansett.

– Vi har att göra med en person i en viss ålder, som har frisedel och inte fått någon inkallelseorder. När grundbeslutet prövades mobiliserades främst ryska reservister, det vill säga personer som genomgått militär utbildning, menar han.

Personen flydde också 2022, och menar att Migrationsverket inte tar tillräckligt hänsyn till utvecklingen i Ryssland sedan dess.

– Händer det saker på vägen som grundar rätt till skyddsbehov, då kommer vi i ett annat läge. Man får argumentera för sin sak, men i den senaste prövningen har svenska myndigheter och domstolar inte bedömt det så.

Martin Uggla (bilden), ny policychef på Svenska Freds, har arbetat i snart 25 år med mänskliga rättigheter i Östeuropa, med fokus på Ryssland och Belarus. Han har träffat många flyktingar från regionen, och känner igen resonemang från Migrationsverket om att ”inte alla” löper risk att drabbas av någon viss sorts förföljelse.

– Alla kommer inte att gripas för att de till exempel demonstrerar mot en förtryckande regim, men många kommer det. Det handlar om omfattning, risk, och godtycklighet, säger han till Flamman.

Hur många som utvisats från Sverige till Ryssland de senaste åren är svårt att hitta sammanställda data över, men Migrationsverket listar både Ryssland och Ukraina bland de ”vanligaste medborgarskapen för all frivillig utvandring under 2022”. Media har lyft fler fall som Allans, som människorättsaktivisten Daria Rudneva, 33, och 17-åriga Osman med en cp-skada. 

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, uppmanade nyligen alla medlemsstater att följa principen om non-refoulement (ungefär ”att undvika åter-utsättande”), och inte skicka tillbaka ”människorättsförsvarare, anti-krigs-aktivister, vapenvägrare i Ukrainakriget och hbtq-personer” till ett Ryssland som nyligen gick ur den europeiska anti-tortyrkonventionen.

– Ryssland är inte en fungerande rättsstat. Man kan inte räkna med att få en rättvis behandling, men godtyckligheten gör det i sig svårt att bevisa, konstaterar Martin Uggla.

Han reagerar starkt på flera aspekter av hanteringen av Allans fall som ”anmärkningsvärda”, som att man inte tagit nog hänsyn till förändringar i Ryssland som skett efter hans flykt. Bedömningen av risken för krigsbrott kallar han ett ”totalt politiskt och moraliskt haveri”. 

– Där brister det totalt. Ryssland bedriver ett folkrättsvidrigt angreppskrig mot Ukraina. I praktiken innebär det här beslutet att Sverige hjälper Ryssland att mobilisera personer till brott mot folkrätten, som inte vill det. Det känns väldigt bisarrt. 

Martin Uggla har själv tittat i den Lifos-databas Migrationsverket använder som källa till landinformation, och hittat ”en mängd underlag och information om att det har begåtts tusentals krigsbrott från den ryska sidan”, redan från sena 2022. I april i år hade ukrainska myndigheter hittills utrett över 134 000 ryska krigsförbrytelser sedan invasionen.

– Det är allmänt känt. Det betyder inte att alla ryska soldater begår krigsbrott, men det råder ingen tvekan om att alla ryska soldater riskerar att hamna i en situation där de utsätts för tvång att göra det, säger Martin Uggla till Flamman.

– Det bör inte vara något snack om saken att det utgör skyddsskäl att vägra försätta sig i den situationen.

Flamman har sökt Utrikespolitiska institutet, samt ledamöter i Försvarsutskottet från S, V och SD.