Kapitalismen kallas ju det just för att kärnan i systemet är kapitalet. Kontrollen av det institutionella kapitalet är den avgörande faktorn för maktutövning.
I ett land som Sverige, till exempel, betyder det att det är kapitalet som bestämmer innehåll, struktur och utveckling, med tillägget att det kan tvingas till att gå med på förändringar, och gör det också, så länge samhällsordningen med fortsatt kontroll av kapitalet från samma gruppering inte rubbas.

I kampen om de grundläggande liberala friheterna, och till och med bröd, var i Sverige för exakt 100 år sedan kapitalets maktmonopol i gungning för ett ögonblick men revolutionen kunde kontrolleras och följdes av en period av reformism som stegvis omfördelade resurserna i folkflertalets intresse, men bara för att man var tvungen. Samtidigt som dessa välfärdssystem nu på nytt attackeras, särskilt för arbetarklassen, har man i modern tid, men bara efter politisk kamp, delvis släppt fram kvinnor till verkligt inflytande och människor med olika sexuell läggning och hudfärg till samma rättigheter som andra, så länge som det görs på ett sätt som inte hotar kapitalismens samhällsordning och profit. Samma regler gäller för den yttre miljön och därför går det långsammare just nu.

Något helt annat skulle hända om man politiskt på allvar började ifrågasätta kontrollen av kapitalet, på modernt språk ekonomisk demokrati. Skulle det göras revolutionärt skulle vi snabbt se fernissan på den borgerliga demokratin flagna och militär på gatorna också i vår helylledemokrati. Försöker man göra det inom parlamentarismens ramverk, exempel löntagarfonder, finns det en absolut gräns för när det inte längre tolereras. Då sätts alla motkrafter in på samma gång. Framgångsrikt som det visade sig i just det exemplet.
På 1980-talet kunde Olof Palme i valdebatt i tv förklara varför han var demokratisk socialist. En seriös förklaring som han stod för. 35 år senare vågar sorgligt nog ingen partiledare ens tänka tanken att göra det och vi har formella borgerliga friheter där ett antal av dem inte har något reellt innehåll för 99 procent av befolkningen, definierat som att de skulle kunna ha verklig påverkan på politiska händelser, exempelvis genom att höras i debatten.

Så jag hoppas att du Anna Herdy i vart fall vill göra övertagandet av kontrollen av det institutionella kapitalet till en grundbult i din socialism, vare sig det görs reformistiskt eller revolutionärt, och att det är det du har som utgångspunkt när du säger att ”vi vill utvidga demokratin”. Annars är vi illa ute om vi inte utgår från den historiken och det grundläggande sambandet. Till det kan man kanske tillägga att om Per Sundgren tycker att de förhållanden som har rått och råder i världen under liberalismens 200 år skulle vara en överlägsen modell, är det kanske bättre att han knyter an till ett parti som inte har socialism på agendan, inte ens formellt.