I förra veckan lyssnade jag som vanligt på Ekot, där korrespondenten Maria Persson Löfgren rapporterade om ryska massmedier som bara ger publiken den egna sidans vinkling av utrikesnyheterna. Det slog mig att detsamma gäller oss själva, med den skillnaden att det är USA:s officiella vinkel som förmedlas, inte vår egen ”svenska” synvinkel som skulle utgå ifrån Sveriges egna säkerhetsintressen.
Försvarsminister Hultqvist har anslutit Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) till Natos propagandacentral Stratcom i Riga. Därmed är Natos/USA:s propaganda rådande sanning i det officiella Sverige och MSB skickar medarbetare för utbildning till Fort Bragg, USA:s centrum för psykologisk krigföring. Vi är Natomedlemmar på åsiktsplanet. ”Sverige ska öka sin närvaro i Natos militära och civila strukturer som är relevanta för Sverige”, säger regeringen. Men det påverkar inte alliansfriheten, påstår inrikesminister Anders Ygeman. SVT besökte anläggningen i början av 2016 och hade inga invändningar, inte en enda besvärande fråga.

Åsiktsklimatet i vårt land har hårdnat. Invändningar mot Nato:s verklighetsbild avfärdas som rysk desinformation. Yttrandefrihetsdebatten i medierna har tystnat – ingen journalist vill riskera att bli påkommen med obekväma åsikter och placerad i ”Putins svenska brigad”. Nu senast är det Utrikespolitiska Institutet (UI) som agerar åsiktspolis med rapporten ”Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case”, författad av Martin Kragh, Ryssland- och Eurasienchef på UI, och Sebastian Åsberg, en annan UI-medarbetare. Med stora svep, obevisade påståenden, insinuationer och stämplingar av alla kritiker av Nato Stratcoms verklighetsbild som redskap för rysk propaganda sätter de ramarna för vad som är tillåtet att uttala som sin åsikt i dagens svenska offentlighet. En som råkar illa ut är Aftonbladet Kultur, som anklagas för att sprida Kreml­vänlig desinformation och dessutom ha tre icke namngivna medarbetare som är medlemmar i Kremlvänliga fora på nätet. Martin Aagård, medarbetare på Aftonbladet Kultur, kan inte tiga längre. Den 9 januari skriver han i protest en debattartikel och kräver att häxjakten måste få ett slut. Han kritiserar den för ”putinism” och går in i ett detaljerat försvar för tidningens journalistik. Äntligen en journalist anställd i svensk dagspress som vågar utmana åsiktspolisen.

Det som Martin Aagård benämner ”putinism” finns det ett gammalt klassiskt ord för, nämligen McCarthyism. Det är ironiskt hur ledande svenska massmedier, ansvariga politiker och myndigheter ägnar sig åt simpel McCarthyism samtidigt som svensk yttrandefrihetslagstiftning fyller 250 år. Ironiskt också vilka resurser som läggs ner på att bekämpa ett uppblåst hot från den tämligen ineffektiva ryska propagandan, när vi skulle kunna få en fantastiskt intressant skildring av USA:s mäktiga psyop, psykologiska krigföring, och dess centrum i ”världens största militärbas, Fort Bragg”. USA:s propaganda utövar ju, när allt kommer omkring, ett dominerande inflytande på opinionsbildningen i vår del av världen. Och den företräder USA:s intressen, som inte självklart är desamma som Sveriges.