Jag ser honom göra ett stort och lätt hopp för att sedan landa med en elegant bugning inför födelsedagsbarnet CH Hermansson. Det var tio år sedan på Teater Tribunalen, och jag minns att jag tänkte: En 60-åring som rör sig som en 30-åring.
För vissa var han folkkär, som Madickens pappa eller som Direktör Jönsson i Sällskapsresan Snowroller, för andra en skådespelargitant i otaliga tunga roller på Dramaten där han tillhörde den fasta ensemblen. För mig var han en förebild inom den politiska teatern. Vi lärde känna varandra när jag förälskade mig i historien om Gruvstrejken i Sverige -69. Jag frågade och han berättade.
Den fria teatergruppen Narren som Björn Granath var med åkte upp när strejken bröt ut, de bodde hos gruvarbetare och lärde således känna både kampen och dess huvudroller. Sedan gjorde de en av de uppsättningar som jag allra mest sörjer att jag aldrig fick se: Martin går igen, uppförd 1973, tre år innan jag föddes. Det var den andra av två pjäser om strejken, den första fick det mycket 70-tals klingande namnet Solidaritet-Arbetarmakt.
Björn Granath älskade också Dario Fo och framförde själv mästarens texter under många år, för att på senare år vidareförmedla sin kunskap till Özz Nujen. Det sista han gjorde var att regissera honom i Riksteaterns Richard den III, som i vår är ute på turné. Jag var nyligen och såg pjäsen och tyckte att den var så bra, att deras samarbete berikade Sveriges teaterliv, och mitt liv. Jag skulle ju ringa och säga att hans regi var super, och så fick jag aldrig göra det.
Björn Granath hade så många roller kvar att spela och så många unga teatermänniskor kvar att stötta och uppmuntra. Själv kommer jag sakna den varma kramen och snacket om politik och teater varje gång vi träffades.
Björn Granath jag bugar för dig och din storhet som människa och teatermakare.
