Alla medborgare har ett eget ansvar för att inte göda den organiserade brottsligheten, sa Anders Ygeman i Malmö och fick genast mothugg av Anna Herdy på Flamman. Han kunde, om han varit på plats, sagt samma sak i Rinkeby, men också påpekat att det självklart är polisen som ska ta, men inte tog sitt huvudansvar. Jag ska här inte behandla de frågor där jag är överens med Anna Herdy och andra vänstermänniskor, nämligen att vi lever i ett ojämlikt segregerat kapitalistiskt samhälle som ständigt återskapar ojämlika villkor. Att vi med ryggmärgen kan leverera detta svar tycks dock inte imponera på väljarkåren.
Den fråga där vi däremot ofta står svarslösa är just den som Ygeman ställde till oss, nämligen att vi alla har ett eget, personligt ansvar. Jag kan konstatera att detta är en fråga som vänstern historiskt haft svårt att hantera. Ansvar har varit ett begrepp som i hög grad förknippats med konservatismen. Bra karl reder sig själv, brukar det heta. Är inte detta ansvar i grunden ett försvar för den starke och ett uttryck för individualism? Jo, visst ligger det något i detta, men all individualism är inte fel och att vi alla har och tar ett eget ansvar är, som jag ser det grundläggande i ett demokratiskt samhälle, ja förutsättningen för att samhället ska fungera. Betoningen av ett personligt ansvar är i själva verket det bästa hos konservatismen och med demokratins seger kan vi se till att vi alla får del av detta ansvar.

Men kriminalitet är väl ändå något annat? Där kan vi väl inte lägga över ansvaret på oss medborgare? Nej inte hela ansvaret, men vi kan alla medverka till att kriminalitet inte fritt får frodas, samtidigt som vi bekämpar klassamhället. Låt mig citera en invandrad kamrat, Ignacio Sosa da Costa: ”Jag har en lång personlig historia av klasskamp, kommer från arbetarklassen, växte upp i slummen och började jobba när jag var nio år. Jag vet mycket väl att det är sant att kriminaliteten är ett resultat av klassamhället och att det behövs politiska och sociala förändringar. Men… det är inte mindre sant att de kriminella tar ifrån arbetarklassen deras rättigheter! Att de som drabbas av kriminaliteten är främst arbetarna och de fattigaste i samhället!!! Den kriminella mentaliteten är det mest extrema uttrycket av den kapitalistiska mentaliteten!” Precis, det är arbetarklassens ungdomar som går under i kriminalitet och det är arbetarklassen som drabbas när det skjuts, bränns bilar och kastas sten på blåljuspersonal.

Jag läser partiprogrammen och finner att ordet ansvar finns ganska frekvent i alla partiers program, men mer frekvent i borgerliga partiprogram. Den viktigaste skillnaden gäller dock sammanhanget. I de borgerliga partiernas program finns det ett tydligt ansvar kopplat till den enskilde individen, medan ingen sådan koppling finns i Vänsterpartiets program. Där finns ansvaret hos regeringen, staten, makthavarna och hos de stora kollektiven, men aldrig hos de enskilda människorna. Jag är övertygad att vi på denna punkt går i otakt med väljarkåren, i synnerhet med arbetarväljarna. I arbetarrörelsen var ansvaret aldrig begränsat till kollektivet, det fanns också alltid individuellt. När vi vägrar att erkänna det personliga ansvaret reducerar vi i själva verket människor till hjälplösa offer. Det kan väl inte ligga i arbetarklassens intresse.