Den nya Disneyfilmen Vaiana kan läggas i den växande högen av moderna exempel på feministiska idéers genomslag inom populärkulturen. Nu kanske inte populärkulturen alltid är det bästa sättet att mäta feministisk progression – och ett par enstaka verk är inte heller nödvändigtvis representativa för det stora antal som produceras – men Disneyprinsessorna och Beyoncefeminismen, liksom Star Wars och Mad Max kvinnliga huvudpersoner, hjälper oss åtminstone att se att någonting har hänt sedan 90-talet.
Vi kan förstås inte förutsätta att detta tillstånd är bestående, eller att kvinnliga protagonister i fiktionen per default betyder att själva strukturerna för kulturskapande verkligen är på väg att ändras. Ingen fundamental ekonomisk balans rubbas av att Disney har feministiska budskap i sina filmer, tvärtom kan man hävda, så kan feminismen urvattnas när kändisar och företag slåss om att tjäna pengar på den. Men måste det betyda att det vi eventuellt ser förändras i populärkulturen är harmlöst – värdelöst? Det finns ändå fortfarande stora grupper som upplever sig som hotade av den alltmer frekventa tolkningen av kvinnor som bärare av förändring.
Däremot kan man fundera över glappet mellan populärkulturen och det samhälle den produceras i. Skyler en skenbart progressiv populärkultur, producerad av en gynnad grupp, över en mer dyster realitet? Detta enligt logiken: kvinnor kan vara amerikansk president på tv men inte i verkligheten?
Ingen fundamental ekonomisk balans rubbas av att Disney har feministiska budskap i sina filmer
Samtidigt är det svårt att inte se sambandet mellan det självförtroende som följer på ett flertal segrar i kulturkriget och den framgångsrika organiseringen av feminister. Några exempel: Women’s march i Washington. De svarta protesterna i Polen. Och nu på onsdag den 8 mars går kvinnor ut gemensam strejk i 50 länder i en tid då vi plötsligt måste försvara sådant vi tagit för givet. I en sådan tid kanske vissa skulle säga att det finns viktigare saker att prata om än Disney och Mad Max, men man kan också fråga sig om det faktum att Beyonce ses som en av vår tids förändringsbärare har försämrat eller förbättrat organisationsgraden.
Om vi återvänder till det där glappet och vad det eventuellt gör med oss – vad det får oss att tro och tänka: Sociologen Ted Gurr har beskrivit det som att människan kan acceptera att hon inte har rättigheter, men bara så länge hon upplever det som naturligt. Upproret sker när hon upplever att det är för stor skillnad mellan hur hon har det och hur hon förtjänar att ha det.
