Sveriges ekonomi går bra sägs det. Samtidigt stängs det BB-avdelningar, infrastrukturen är nedsliten, i skolan saknas resurser. Väldigt många saknar arbete, 7,4 procent eller 392 000 personer. Arbetarrörelsen är i underläge, V och S samlar enligt opinionsmätningarna tillsammans cirka 35 procent av väljarna. Den samlade högern, SD och alliansen, har stöd av ca 58 procent. SD av nästan 20 procent. Det är val om knappt ett och ett halvt år. Läget är allvarligt. Något måste hända.
Inför Socialdemokraternas kongress 8–12 april har närmare 20 arbetarekommuner motionerat om lånefinansierade investeringar för rejäla framtidssatsningar. En ny ekonomisk politik står högst på önskelistan också hos oss och många medlemmar i Vänsterpartiet.
Sverige i dag är ett land med gigantiska investeringsbehov. LO:s tidigare chefsekonom P-O Edin visade i sin rapport ”Totalrenovering av Sverige” hur efterfrågan jämfört med 60- och 70-talet sjunkit med 8–9 BNP-procent när både företagen och hushållen ökat sitt sparande. Motsvarande minskning i efterfrågan har gjort att arbetslösheten ökat från 2 procent till dagens nivåer.

Med stora statliga investeringar skulle arbetslösheten kunna halveras och infrastruktur, skola och välfärd återigen nå internationell toppklass. Dessbättre är detta både möjligt och ekonomiskt lönsamt.
Sveriges statsfinanser är bland de absolut starkaste i världen med en finansiell nettoförmögenhet på 875 miljarder kronor, motsvarande 20 procent av BNP, enligt Finanspolitiska rådet. Som jämförelse har EU-länderna i snitt 71 procent i offentlig nettoskuld, Tyskland 57 procent, och USA 89 procent. Sverige har utrymme att göra det P-O Edin föreslår, att lånefinansiera investeringar motsvarande 3 procent av BNP per år i 20 år och gå till en nettoskuld på 25 procent av BNP – vilket fortfarande vore statsfinanser i världsklass.
Med ett sådant investeringsprogram skulle 35–40 miljarder per år kunna användas för att totalrenovera allt fast kapital i offentliga sektorn (vägar, järnvägar, vatten och avloppssystem, elnät, skolor, sjukhus, miljöanläggningar och så vidare). Framtidsinvesteringar för att ta emot och integrera nyanlända på arbetsmarknaden skulle kunna ökas med 15–20 miljarder per år. Bostadsbyggandet skulle stimuleras kraftigt och skolan få det tillskott på uppemot 60 miljarder kronor extra per år som Edin bedömer nödvändigt för den återigen ska bli bäst i världen.

Dessa satsningar motsvarar 120 miljarder extra per år vilket i sin tur skulle generera ytterligare 80 miljarder i dynamiska skatteintäkter som kan användas för att stärka välfärden med 100 000 fler anställda. Vi skulle också ha en chans att möta världens verkliga ödesfråga, klimathotet och omställningen till en grön ekonomi.
Att Vänsterpartiet i detta läge (juni 2016) ställt sig bakom det finanspolitiska ramverket med fortsatt överskottsmål och ett ”skuldankare” för den finansiella bruttoskulden på 35 procent av BNP är häpnadsväckande. Ulla Andersson har ursäktat detta med att partiet egentligen vill se ett balansmål och att hon i stället förespråkar skattehöjningar. Detta är ett klart mindre effektivt sätt att öka efterfrågan än lånefinansiering, vilket enbart har en expansiv effekt. Keynes borde inte vara för radikal för Vänsterpartiet.
Skattehöjningar på den nivå som krävs är varken en vinnande slogan eller politiskt möjliga under nuvarande omständigheter. Är verkligen nuvarande strategi, med moderata krav och små reformer för att vara ”regeringsdugliga”, att vara ansvarstagande? Är det verkligen ansvarstagande att förbinda sig att inte använda sina tillgångar när behoven i samhället är gigantiska? Det behövs en ”game changer” som kan få arbetarrörelsen på offensiven. Nuvarande situation med ett rödgrönt regeringsunderlag på knappt 40 procent av väljarna är inte hållbar.
Vänstern och arbetarrörelsen behöver hopp och framtidstro. Totalrenovera Sverige med ett antirasistiskt, feministiskt och grönt lånefinansierat investeringsprogram. Detta borde vara en självklarhet men om nödvändigt bör detta bli till en kongressfråga.