För någon månad sen var jag och min nioårige son fem dagar i Grekland. Jag ville att han skulle få se detta vackra land och möta mina fina grekiska vänner.
Det är två år sedan hans nyfikenhet väcktes. Jag läste en barnbok med grekiska myter. Sonen var särskilt fascinerad av sagan om Ikaros. Pojken som, tillsammans med sin pappa, flyr från Kung Minos fängelse på Kreta. De flyger med vingar gjorda av vax och fjädrar. ”Flyg inte för nära solen”, varnar pappan. Men Ikaros lyssnar inte. Solens värme smälter vaxet och Ikaros störtar i havet och dör.
Detta drama om övermodet, inspirerade min son att rita fantastiska Ikaros-teckningar. I dag är han mer intresserad av superhjältefilmer. Men de filmerna är faktiskt också återberättad grekisk mytologi. Om det har både forskare och nördar, skrivit långa artiklar.
– Vilket kaos det är i trafiken, sa min son vid gatan utanför hotellet i Aten. Jag höll med, och berättade att ordet ”kaos” kommer från grekiskan. Senare kollade vi upp fler låneord från grekiskan. Ord som: Skola, teater, demokrati, politik och kris.
Ja, Grekland är ett land med en kultur som ständigt påverkat och influerat Europas länder. Och kanske var det därför som EU-eliten var så måna om att Grekland, denna ”demokratins vagga”, skulle anslutas till valuta-hybris-projektet: Euron. Den dåvarande högerregeringen fifflade ordentligt med nationalräkenskaperna så att Grekland klarade kraven. EU-kommissionen var införstådda. Uppblåsta av sin egen euro-propaganda sa man ja till Grekland.
När finanskrisen slog till år 2008 så innebar eurons otympliga regelverk en fördjupad och försvårad kris. Den slog sönder de konkurrens-svaga länderna i periferin. Särskilt hårt drabbades Grekland: Utan en egen valuta som kan falla i värde. Och med de rika länderna i euro-zonen som vägrar bidra från sitt eget överskott, så återstår bara EU-kommissionens beordrade nedskärningar, lönesänkningar och massarbetslöshet. Men det löser inte krisen. Tvärtom. Med den politiken har statsskulden, som låg på 120 procent av BNP när krisprogrammet inleddes, stigit till 180 procent. Till och med IMF varnar EU. Skulden måste skrivas ner. EU vägrar.
Regeringen tvingades ner på knä av EU-eliten och fortsätter nu nedskärningarna beordrade från Bryssel
För några år sedan blixtrade hoppet till. Den nyvalda grekiska vänsterregeringen lovade en annan politik. Folkomröstningen 2015 sa kraftfullt nej till EU:s utpressningspolitik. Men regeringen tvingades ner på knä av EU-eliten och fortsätter nu nedskärningarna beordrade från Bryssel. Man kan diskutera vad den grekiska regeringen kunde gjort i stället. En spansk kamrat sa till mig: ”Grekland öppnade en dörr och ljuset strålade in i det nyliberala mörkret. Dörren tvingades igen. I stället för att evigt diskutera hur den stängdes, så ska vi fokusera på att öppna vår egen dörr. Om många dörrar öppnas samtidigt så kommer förändringen.” Det är klokt och poetiskt formulerat om sambandet: den egna och den internationella kampen.
I förra veckan var jag med och organiserade Nätverket för Greklands välbesökta solidaritetsmöte i Stockholm. Kunniga inledare gav fakta, perspektiv och avslöjade de grova högerlögnerna om ”de lata grekerna”. EU:s egen statistik visar nämligen att grekerna arbetar mer, har kortare semester och pensionerar sig senare, än både tyskar och svenskar.
Forskaren Anja Franck berättade livfullt om möten med fattiga greker på ön Lesbos som tagit emot hundratusentals flyktingar. De gör enorma insatser för att hjälpa sina medmänniskor som kommer över havet. En konkret solidaritet som är motsatsen till EU:s svek och totala hyckleri.
Jag tittar på min sons dramatiska teckning av när Ikaros störtar i havet.
Jag tänker på EU-eliten och euron.
