Titel: ”Marie-Louise Ekman”.
Plats: Moderna Museet, Stockholm.
Konstnär: Marie-Louise Ekman.
Curator: Jo Widoff.
Tid: Till och med 17 september.

Ett svar på frågan om vad vänstern egentligen tycker om ”den duktiga flickan”, skulle kunna vara att, åtminstone den kulturradikala vänstern, ofta är betydligt mer förtjust i den duktiga flickans motsats, eller skugga. Vad skulle denna sorts flicka kunna kallas? Kanske tygellös? Vild? Okuvad? Vulgär? Det är attribut som ofta även tolkas positivt, och som kan bereda väg för framgång – och som sådana speglar de förstås en helt annan strategi än den duktiga flickans blodlöst nickedockiga anpassning genom systemet tills hon slår huvudet i glastaket.

Marie-Louise Ekman, den okonventionella, maximalistiska multikonstnären, skulle kunna beskrivas som de okuvade flickornas radikala prinsessa.
Hennes sammanhang är den generation radikala svenska konstnärer som trädde fram under i slutet av 1960-talet. Tillsammans med sin första make Carl-Johan De Geer var hon i den vevan även aktiv inom kretsen kring tidningen Puss (en av de viktigaste föregångarna till den svenska scenen för alternativserier). Sedan dess har hon ständigt varit i mitt i vår tid.
En ung och stökig Marie-Louise Ekman lyckades bli relegerad från flera skolor och tog aldrig någon realexamen, men hennes konstnärliga bångstyrighet gjorde henne ändå till Kungliga Konsthögskolans första kvinnliga professor och så småningom även rektor. Mellan 2009 och 2014 var hon chef för Dramaten.
Om den duktiga flickan ibland framställs som allvarsamt lillgammal, prudentlig och lydig så är hennes missanpassade skuggbild i stället barnsligt ohämmad. Man brukar tala om Annika och Pippi. Annika är duktig, men Pippi är ett geni.

Marie-Louise Ekman har också i många år kallats just för konstvärldens Pippi Långstrump, och i den stora utställning som i sommar visas på Moderna Museet i Stockholm – som är så myllrande rik och rörig att det upplevs som om Ekman här vänt upp och ner på varenda förråd, byrålåda och garderob – är lokalerna skalförskjutna, vilket gör att besökaren känner sig som ett barn på besök i Villa Villekulla. Men det som också speglas i sneda vinklar och pastelliga fäger, är det bildspråk som är så karakteristiskt för Ekman, oavsett om det handlar om scenografi, teater, film, skulptur eller bildkonst.

En glasstrut målar en falukorv, barn i jordgubbsmössor sjunger från en tårta, miniatyrvärldar står på rad under ostkupor av glas, Kajsa Anka och Kicki, Titti och Pippi kikar fram bakom ett hörn, bajset sprutar, en skuggmamma luktar på sin bebis. I en monter ligger tussar av nyligen avlidne tredje maken Gösta Ekmans hår.
Det är en retrospektiv utställning med kända verk som ”Fiskbullar i hummersås” och ”Striptease”, men också ett sorts återvändande och utvärderande av olika perioder i konstnärskapet där popkultur och gurlesque, karneval och ironiska parafraser av konstens giganter samsas i en kaotisk, karamellig godispåse där det vardagliga ställs på huvudet och det passiva blir aktivt i en logik som är Ekmans egen.

En gång, i en diskussion om Pippi Långstrump, föreslog en bekant till mig att Pippi är ett utagerande överklassbarn vars självklara gränslöshet vilar på hennes ekonomiska trygghet. En sådan mindre gängse uppfattning om Pippi-figuren är lite intressant och går i linje med bilden av de dubbelbestraffade Annikorna i arbetarklassen som lydigt strävar på för att de inte kan kosta på sig någonting annat. Utställningen på Moderna Museet, den konsekrerade vildheten mitt i dessa lokaler dit inte alla upplever sig ha tillträde, får mig att fundera lite på vad Marie-Louise Ekman kan sägas representera i dag. Men jag måste ändå dra slutsatsen att hon fortfarande står mitt i tiden, och att det hon gör, i sin konst och i sitt arbete, är att ta ner det skenbart upphöjda till en mänsklig nivå.
När jag lämnar Moderna Museet tänker jag fortfarande på ett av miniatyrkonstverken, på dockskåpsflickan som står med ansiktet bortvänt, mot sin egen skugga.