Johan Norlin har under lång tid sett partikamrater och andra människor som vill förändra samhället bränna ut sig. Var det likadant i arbetarrörelsens gryning? Eller var kamraterna bättre på att ta hand om varandra då?
Häromveckan fick jag ett meddelande från en kamrat som blivit sjukskriven. Tanken var att hon skulle hjälpa mig med en text, men som läget är nu orkar hon inte. Jag ser detta hända människor omkring mig och kan bara hoppas att jag själv inte ska drabbas.
Hur orkade våra föregångare engagera sig under knappa materiella förhållanden och under ständigt hot från ordningsmakten? Blev de aldrig utbrända?
Anarkisten Emma Goldman var en av förgrundsfigurerna i kampen för demokrati och jämlikhet vid förra sekelskiftet. Under ständigt hot om arrestering och misshandel organiserade hon massmöten med arbetare i USA. Hon arbetade periodvis arton timmar om dagen vid symaskinen för att försörja sig och skaffa pengar till de tidningar och aktiviteter hon var inblandad i. En får lätt bilden av en kvinna av stål som klarade hur mycket som helst.
Vid en närmare läsning av hennes memoarer Anarkistiska minnen inser jag att hon faktiskt var mänsklig. Hon beskriver hur hon ibland blir sängliggande ”sjuk av oro” för sina kamrater som sitter fängslade eller när den politiska utvecklingen går åt helt fel håll.
Precis som i gårdagens USA uppmuntras individuellt engagemang i dagens Sverige så länge det inte hotar systemet. Så fort människor gör något gemensamt utanför etablerade strukturer verkar makteliten se det som ett hot. Speciellt hotfullt blir det när engagemanget riktas mot det kapitalistiska systemet. Om det dessutom sker inom forum med reellt inflytande (tex fackföreningsrörelsen) tar det hus i helsike. Då kommer Svenskt Näringsliv med storpotäten Peje Emilsson i spetsen rusande för att upprätthålla kapitalistisk lag och ordning.
Hur orkade våra föregångare engagera sig under knappa materiella förhållanden och under ständigt hot från ordningsmakten?
De människor som ställer sig i spetsen för folkliga krav på jämlikhet och demokrati riskerar inte bara att bli smutskastade av storfinansen. Ur skuggan träder fascismens mörkermän fram för att ta upp kampen mot den förhatliga idén om allas lika värde. Kvinnliga kamrater och kamrater med utomeuropeiskt ursprung löper störst risk att råka illa ut. Mot dem kan näthatare med kvinno- och muslimhatande böjelser spy ut sitt hat utan att ordningsmakten lyfter ett finger. Inte ens organiserade fascistiska attacker leder till ordentliga ingripanden från rättsväsendet.
Jag återvänder till Emma Goldmans memoarer. Tillsammans med sina kamrater kämpade hon för jämlikhet och demokrati. I de stunder hon inte orkade kämpa fanns de där för henne. Mycket har blivit bättre sedan förra seklets brutala förföljelser, men vi som vill förändra samhället måste fortfarande ta hand om varandra.
