Jag har noterat att jag på ålderns höst har blivit argare än tidigare. Annars är det ju klimakteriet som är den period som är mest känd för sina ilskna kvinnor. Men ju äldre jag blir desto mer krymper tiden jag har att ställa saker och ting till rätta och desto argare blir jag. Det är inte så att jag retar upp mig på småsaker – i varje fall inte alltid – och vissa saker gör mig argare än andra. När människor luras och ljuger mig rakt upp i ansiktet blir jag så arg att jag måste göra något åt det. Nu pratar jag förstås inte om alla mina söta barnbarn som med munnen full av godis kan blåneka till att de just varit i godislådan utan jag pratar om vuxna människor som beter sig som ’omänniskor’, som Fristadsfondens Anita D’Orazio brukar säga.

Som när den unge Amir från Afghanistan, just fyllda 18 år, berättar att han och hans familj ska få återförenas i Sverige och glädjen bara lyser ur hans ansikte. Alla papper och tillstånd är ordnade. Han får hjälp av Röda Korset att betala familjens enkla resa till Sverige.
– Fast, säger han, det blir svårt att hitta en bostad och jag vet inte hur jag ska få jobb så jag kan köpa mat till dem.
För det är vad socialsekreteraren i hans anvisningskommun sagt till honom. Att det är hans ansvar att se till att familjen har någonstans att bo och att de får mat på bordet, trots att han själv inte är klar med gymnasiet. Men ett mejl till Migrationsverkets kundservice klargjorde vems ansvaret var. Nu går Amir och väntar på att mamma och syskonen ska komma med planet från Kabul och ansvaret för deras försörjning ligger inte på hans axlar. De får visserligen inte bo i samma kommun som Amir och inte heller i något som kan likna hem utan det blir hotell eller vandrarhem. För det sätt Amirs anvisningskommun väljer att följa lagen och ta sitt ansvar på är att placera honom och familjen så långt från dem som möjligt.

En tjänsteman i offentlig förvaltning har ansvar för de beslut hen tar i samband med sin myndighetsutövning. Ett felaktigt utövande är tjänstefel och straffbart. I det här fallet är det socialsekreteraren som har det grundläggande ansvaret att göra det hen är satt att göra, nämligen att ge en rättssäker handläggning av Amirs familjeåterförening. Hade hen gjort det hade Amir sluppit all den ångest och oro som det felaktiga budskapet gav honom. Men det är inte endast den här socialsekreteraren som ska ta sitt ansvar. Det ska även de politiker som är satta att stifta lagar och övervaka efterlevnaden av dem. Det är ju inte helt otänkbart att det är de politiska signalerna från kommunfullmäktige i Amirs anvisningskommun som gått fram till socialsekreteraren.

Det är det här som gör mig så rasande. Det är Amir och hans familj som drabbas av att politiker i samförstånd ser till att hålla sina kommuner etniskt enfaldiga. Kommunens urinvånare ska inte bli störda på golfbanan eller i småbåtshamnen av människor med annat etniskt ursprung än deras eget. Det retar gallfeber på mig att en tjänsteman i sitt myndighetsutövande på grund av okunskap, ointresse eller signaler från politikerna inte ser de människor som drabbas av hens utövande och att hen och politikerna inte ser att de sakta men säkert raserar den solidariska välfärden. Det gör mig rasande att vi inte ser att det är så här SD växer.

Amir och jag åker tillsammans för ett möte med socialsekreteraren i hans anvisningskommun. På vägen hem i bussen berättar Amir hur glad han är att hans mamma ska få lära sig svenska och ett yrke så hon kan tjäna egna pengar. Han berättar också om alla de gånger han utsatts för rasistiska påhopp och jag känner hur ilskan stiger igen!