”Vi är alla socialdemokrater”. Så låter en gammal floskel i norsk politik. Om dagens opinionsmätningar går att lita på blir citatet mindre och mindre korrekt. De norska socialdemokraterna seglar i motvind. Är det väljarna eller partiet som sviker?
Skillnaderna mellan norsk och svensk politik är ibland förvånansvärt små. Känner du till den svenska socialdemokratins uppgång och fall så kommer du snabbt förstå mycket av de norska sossarna: Arbeiderpartiet. Partiet bildades 1887 och hade sin storhetstid mellan 1930 och 1980-talet – precis som sossarna i Sverige. Med några få undantag fick Arbeiderpartiet under den perioden alltid över 40 procent av rösterna vid val. Landet skulle byggas. ”Folk flest” – som man säger i Norge – skulle få det bättre.
I valet 2001 gjorde partiet sitt sämsta resultat sedan 20-talet. Då satt de i regering (det är nästan en norsk naturlag att partier gör sämre val när de sitter i regeringsposition). I dag har Norge haft en mörkblå regering i fyra år. De ekonomiska skillnaderna ökar, arbetslösheten ökar, och de som har allra minst trampas på varje dag. Det borde egentligen ge Arbeiderpartiet en god utgångspunkt inför valet. Men i senaste mätningen får man bara 27,1 procent, vilket betyder att det – sett med sosseögon – kan gå åt skogen igen. Allt under 30 procent är dåligt för ett parti med en sådan historia och sådana resurser.
Vad hände? Har norrmännen slutat vara socialdemokrater? Nej – det är inte mycket som tyder på det. De socialdemokratiska idéerna är fortfarande starka i Norge. Nyligen genomförda undersökningar visar till exempel att de ökande ekonomiska skillnaderna i Norge är bland de frågor som bekymrar och engagerar norska väljare mest. Man vill ha tryggare anställningsvillkor, säkra pensioner och vinstfri välfärd. Men varför vill man inte ha Arbeiderpartiet? Kan svaret ligga hos partiet självt och inte hos väljarna?
Naturgivna klyftor
Under de senaste fyra åren har de ekonomiska klyftorna i Norge (inte överraskande) ökat mer och snabbare än tidigare. Den sittande regeringen verkar hämta receptet direkt från Matteus-evangeliet: ”Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. Med bakgrund i detta har bland annat Sosialistisk Venstreparti lyckats få valrörelsen att i stor utsträckning handla om just den ökande olikheten och vad som behövs för att bota den. Och vad tänker Arbeiderpartiet?
Arbeiderpartiledaren sätter likhetstecken mellan naturen och kapitalismen
I en intervju med vänstertidningen Klassekampen säger partiledaren Jonas Gahr Støre följande: ”Det är starka, nästan naturgivna drivkrafter som bidrar till att vi får skillnader i Norge”. Just här, i detta uttalande, finns en mycket intressant aspekt: Arbeiderpartiledaren sätter likhetstecken mellan naturen och kapitalismen. I mötet med de ökande ekonomiska klyftorna hänvisar han till det han menar är en oundviklig utveckling – kapitalism är natur – det är inte mycket att göra åt. Detta är förvisso en mycket vanlig uppfattning inom politiken – men den brukar ändå oftast tillhöra högern.
Men kanske är det inte så konstigt att partiledaren säger så. Jonas Gahr Støre var i sin ungdom aktiv i Høyre. Kanske borde han ha stannat där. Uppvuxen i Oslos överklass och med en förmögenhet på över 60 miljoner är han bland Norges rikaste politiker. Att Arbeiderpartiet har valt honom till partiledare är på ett sätt illustrerande för partiets misstag: man står inte upp som en tydlig motvikt till dagens nyliberalism, i stället följer man i högerns fotspår – fast bara i ett lite lugnare tempo.
Högersväng
Nu skulle man ju kunna invända att Arbeiderpartiet sedan länge har varit klasskompromissernas parti. I dag är problemet att man inte ens har en plan för hur man ska rulla tillbaka högerreformerna som regeringen genomfört de senaste åren. Till exempel har regeringen påbörjat en privatisering av norsk järnväg, som Arbeiderpartiet röstade emot. På frågan om partiet vill ”reversera”, det vill säga rulla tillbaka, järnvägsreformen om man får makten i valet svarar vice partiledare Hadja Tajik: ”Reversera är inte ett begrepp vi förhåller oss till.”
Tyvärr vägrar högern sällan reversera det vänstern byggt upp. Det är mycket sannolikt att väljarna helst vill ha partier med kraft att genomföra förändringar – inte bara ett parti som har som mål att bevara status quo. Just nu är det svårt att förstå vad Arbeiderpartiet egentligen vill. I valrörelsen hittills har Arbeiderpartiet även haft svårt att bestämma sig för vem man helst vill samarbeta med. Ska man gå dit väljarna vill – till vänster och till SV – eller ska man söka samarbete med mittenpartierna så att partiledningen kan fortsätta driva ett slags mild högerpolitik?
I mitten av 80-talet röstade Arbeiderpartiet tillsammans med Høyre (motsvarigheten till Moderaterna) i bara tre procent av de frågor som kom upp i Stortinget. Det senaste året har Arbeiderpartiet röstat med Høyre över hälften (!) av gångerna. Det finns inte mycket som tyder på att det är högern som har flyttat sig. Det finns tyvärr inte heller mycket som tyder på att denna utveckling kommer att vända. Vad är då svaret på de norska sossarnas kris? Det kan vara så enkelt att det är socialdemokraterna själva som har slutat vara socialdemokrater.
