– Vet du att det finns ungdomar som tvingas flytta hemifrån när de fyllt 18 år, för att föräldrarna inte vill försörja dem? undrade Jonathan när jag träffade honom i centrum. När jag såg förvånad ut, fortsatte han:
– De får bo på gatan, i trappuppgångar eller hos kompisar. Föräldrarna och andra vuxna rycker på axlarna och tänker att de får väl gå till soc och be om hjälp, de är ju myndiga. De förstår inte att soc inte fungerar längre.

Jonathan berättar för mig hur han själv flyttade runt och hur eländigt hungrig han var på helgerna när skolan var stängd. Under veckan fick han frukost och lunch där. När jag frågar vad soc sa, säger han att det är svårt att nå dem, de tar inte emot besök – allt avhandlas med blanketter som läggs i kommunens brevlåda och avslagen kommer med post till c/o-adressen.
Jag förstår först inte vad han menar. Vad då inte fungerar? Socialtjänsten är samhällets yttersta garn som ska vara så finmaskigt att de som behöver hjälp ska få det. Vårt välfärdssystem är ju byggt på att man tar från de rika och ger till dem som inte har eller inte har lika mycket.

På grannens 40-årskalas sitter jag bredvid Emma. Hon berättar för mig att hennes mamma fått en massiv stroke. Hon får panik i ögonen när hon beskriver hur hon måste välja äldreboende.  Hur ska hon veta vad hennes mamma behöver? När hon äntligen hittar ett som verkar bra, visar det sig att mammas pension inte räcker till att betala hyran och hon får börja leta på nytt. Hon hittar så småningom en plats med en hyra som passar den låga pensionen.
När Emma ber personalen att mamma ska få sin rättmätiga rehabilitering, slår sköterskan ut med armarna och frågar: ”Och vem hade du tänkt skulle köra henne dit?” Så nu tar Emma ledigt från jobbet för att köra mamman i rullstol till rehabiliteringen och väntar där för att ta henne tillbaka till avdelningen.

Socialtjänsten är samhällets yttersta garn som ska vara så finmaskigt att de som behöver hjälp ska få det

Mitt under folkhemsbygget växte jag upp och välfärdsstaten vaggade mig till ro. Oroa dig inte, dina barn ska gå i skola, vi tar hand om de gamla och fattiga så du kan jobba och tjäna ihop till en pension som du kan leva på. Du ska få pajen medan du lever, du behöver inte vänta tills du kommer till himlen som Joe Hill sjöng om.
Nu ser jag framför mig hur det som en gång kallades för folkhemmet inte längre är ett folkhem utan blivit ett hem för besuttna svenskar som kan placera sina barn i privatskolor, köpa dyra bostadsrätter till sina 18-åriga ungdomar, skaffa jobb för dem i fashionabla branscher och när mamma blir gammal och får stroke så får hon bo på värsta innestället med dygnet runt-tillsyn för 45 000 kr i månaden.

Vi har fått ett system där skattemedel går till att betala aktieutdelningen till de privata bostadsföretagen och Engelska skolans ägare i stället för att gå tillbaka in i verksamheten så att Emma inte behöver ta ledigt från jobbet för att ta hand om sin sjuka mamma. Eller för att stärka allmännyttan så den kan bygga fler bostäder så Jonathan och hans hemlösa kompisar får någonstans att bo. Vi har fått ett system där politiker hjälper risk- och spekulationskapitalister att berika sig på gamla, sjuka och unga genom att omvandla hela vår offentliga och solidariska sektor till ett enda stort köpcenter.

Vi sitter där på våra stolar och förstår inte vad det är som händer. Inte för att vi inte bryr oss utan vi tror att om vi betalar skatt så har vi gjort vårt och att alla har det bra. Och regeringarna surfar vidare på högkonjunkturen och hävdar att det inte finns råd till vare sig höjda skatter eller höjda löner.
Folkhemmet knakar i fogarna. Eller som prästen och satirikern Kent Wisti uttrycker det:
– Det är bra märkligt. De fattiga ska ha lägre lön för att jobba mer och de rika ska ha lägre skatter för att jobba mer.