Tusenkonstnären Hans Alfredson är död. Hans mångsidiga livsverk och efterlevande arv till den svenska kulturen är såklart närapå omöjligt att få grepp om och ännu svårare att sammanfatta.

Stilbildande – på gott och ont för oss som bott i Lund och tvingats konfronteras med epigonerna – för den studentikosa kulturen. Revymakare, regissör och manusförfattare bakom de mest sedda och kvalitetsmässigt bästa föreställningar och filmer som gjorts i landet, dessutom i vitt spridda genrer. Till skillnad från den andra hälften av Hasseåtage var han dessutom en oerhört begåvad skådespelare som stundtals överglänste sina klassiskt skolade kollegor, vare sig de hette Gösta Ekman eller Stellan Skarsgård, eller om det skedde med hjälp av hans perfekt kalibrerade funny bones som i rollen som Don José i Picassos äventyr, eller genom att skrapa fram en perfekt gestaltning av bottenlös mänsklig ondska och sadism, som i rollen som fabrikör Höglund i Den enfaldige mördaren.

Författare till allt från En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården – som behandlar just detta i över elva kapitel – till Attentatet i Pålsjö skog om ett Sverige som ockuperats av Nazi-Tyskland och vidare till den bluesigaste barnvisan om blommig falukorv som någonsin sjungits på öppna förskolor landet runt under det gångna halvseklet. Någonstans däremellan hann han dessutom bli Skansen-chef, engagera sig i Amnesty, miljörörelsen och antifascismen samt medverka friskt i andras produktioner.

Det fanns en garanti, även för oss som växte upp under 90-talet när kulturen delvis skiktats mellan generationerna på grund av det ökade utbudet, om en given utgångspunkt för svensk underhållning som stod för kvalité och som den med någon sorts kulturella ambitioner hade att inspireras av och sträva emot.