Sedan 2017 har hans uppdrag tillsammans med teaterchefen Åsa Simma varit att ge teatern status som nationalscen, med särskilt statligt stöd och ansvar för att förvalta och föra vidare kulturen och konstformen.

– För att få acceptans för den här idén, både i det samiska och svenska systemet, var vi tvungna att visa vad det skulle kunna innebära. På tre år gick vi från en välfungerande men liten samisk teater till att hålla på med kulturpolitik och egna utbildningar, berättar han.

Just nu huserar teatern i en ombyggd gymnastiksal: ett envåningshus i trä, med black box (modern, helsvart ”scenstudio”) och en liten klassisk scen. Nationalscensdrömmen har gett teatern växtvärk, och i höstas skickade man in en skrivelse till kommunen om behovet av mer yta för att kunna förverkliga planerna.

– Gör vi en större produktion får vi äta på kontoret, då finns det inte plats i köket. Vi har diskuterat detta med Kiruna kommun i två år, samtidigt som deformationslinjen kryper allt närmare. Nu är den 15 meter bort.

Han syftar på den gräns för Kirunas bebyggelse som varje höst avgörs av det statliga gruvbolaget LKAB. Samtidigt som man letar nya lokaler hägrar nämligen en mer överhängande flytt: den av hela staden. Ibland görs planerna om på kort varsel, ifall byggnader inte bedöms ligga säkert.

– Majoriteten som styr Kiruna nu är genuint intresserade av oss, man tar sin tid och diskuterar på allvar. Det är trots det otroligt svårt att planera i Kiruna, så fort det handlar om byggnader och lokaler är det ett bök utan dess like, säger Tomas Bokstad.

Kommunens kulturchef Markus Forsberg är hoppfull om att Kirunas utnämning till europeisk kulturhuvudstad 2029 ska sätta kulturlivet högre på agendan de närmaste åren, även om musklerna i gruvindustrins intressen är svåra att mäta sig med.

– Det är en spännande stad att verka i, och enormt starka krafter som rör sig. Generellt är framförhållningen ganska god, men ibland måste saker ske snabbare än vi tänkt oss. Ett exempel där det uppstod sprickbildningar snabbare än prognosen är Bolagsskolan.

När centimeterstora sprickor upptäcktes vid en besiktning av Bolagsskolan 2021 tvingades Kulturskolan och flera andra föreningar till en rask flytt ur de tidigare grundskolelokalerna. Kommunalrådet Gunnar Selberg (C) menade då att LKAB borde tagit större ansvar, och stått för notan snarare än skattebetalarna.

Inför kulturhuvudstadsåret 2029 ska kommunen för första gången ta fram en gemensam kulturplan, och man kommer även utreda de samiska kulturbehoven i staden under det kommande året. Giron Sámi Teáhters chef Åsa Simma har sedan början suttit med i ansökningsgruppen. Markus Forsberg – liksom riksorganisationerna Svensk Scenkonst och Länsteatrarna – är positiva till idén om nationalscensstatus.

– De har stora ambitioner, och det tycker vi är jätteroligt. Vår kontakt under våren har handlat mycket om utökade lokaler, men vi har inte hittat något som riktigt matchat deras önskemål.

För Tomas Bokstad ligger kulturhuvudstadsåret lite för långt fram i tiden för att garantera något. Även möteshuset Samegården är en av flera samiska institutioner som nu ligger precis intill deformationszonen, och planerna ändras så ofta och med så kort varsel att ingen riktigt sitter säkert.

– Det är möjligt att det blir en nyetablering i nya Kiruna av samiska verksamheter, och hur långt det kan gå vet vi inte. Någonting vi diskuterar internt inom det samiska är om man skulle kunna ha ett enda hus för teatern, Samegården, Sameföreningen och flera lokala konstnärer, men det är en lång väg dit. En dröm, kanske.

Flamman har sökt LKAB.