Trots att bordet var dukat för ett maktskifte fick Norges mörkblå regering mandat att fortsätta i regeringsställning i måndagens val. Den främsta anledningen till det är Arbeiderpartiets hopplösa valrörelse.
Det händer mycket sällan i Norge att en regering får förnyat förtroende. Förra hösten hade Arbeiderpartiet 40 procent i opinionsmätningarna och det var få som trodde att Høyre och Fremskrittspartiet skulle få fortsätta i regering efter valet. Nu har Arbeiderpartiet gjort sitt näst sämsta val på 80 år och Norge får sannolikt fyra nya år med högerpolitik.
Bra val för vänstern
Totalt röstade färre på det borgerliga blocket nu än för fyra år sedan. De partier som växte mest är Senterpartiet, som de senaste åren har varit på den rödgröna sidan, och Sosialistisk Venstreparti. Båda med markant framgång. Rødt, ett litet socialistiskt parti till vänster om Sosialistisk Venstreparti, kom visserligen inte över fyraprocentspärren nationellt, men på grund av det norska valsystemet fick de ändå en plats i Stortinget för första gången sedan 1990-talet efter att ha gjort särskilt bra ifrån sig i Oslo-området. Enligt samma princip kom även Miljøpartiet de grønne, som vägrar välja sida, men som också kan ses som en radikal kraft in i parlamentet för andra gången någonsin. De radikala partier som i valrörelsen har pratat om förändring – oavsett om det handlat om ”distriktspolitik”, miljöpolitik eller ekonomisk politik – är valets vinnare. Regeringspartierna och deras borgerliga samarbetspartner däremot, går alla tillbaka. Varför får Norge då fyra nya år med borgerlig politik?
Dels för att valsystemets utjämnande funktion ser till att en röst från Finnmark är mer värd än en röst från Oslo. Men mest därför att Arbeiderpartiet gör ett katastrofval: man förlorar 6 ledamöter i Stortinget och de borgerliga partiernas majoritet upprätthålls därför trots att de alla förlorat röster.
För många är resultatet väldigt förvånande. Arbeiderpartiet brukar nästan alltid göra bra ifrån sig i opposition och regeringar i Norge återväljs sällan. Så vad är det som har hänt? Några arga själar på Ap:s valvaka var besvikna på folk i allmänhet – och lade skulden på hopplösa väljare som är ”rädda för förändring”. Några säger så klart att detta resultat bara bevisar att mörkblå högerpolitik är vad norrmän vill ha – ge skattelättnader och en sträng invandringspolitik till folket, och de kommer att älska det. Någon förklarar resultatet med Erna Solbergs enorma popularitet. Förklaringarna är många och olika – så kommer det alltid att vara. Det finns sällan bara en förklaring som är den rätta, men det finns oftast några som är troligare än andra. En av de mer sannolika analyserna kommer från Hege Ulstein, politisk kommentator i den Ap-vänliga tidningen Dagsavisen:
– Det är Ap:s fel, och bara Ap:s fel, att det inte blev regeringsbyte.
Arbeiderpartiets fel
Mycket tyder på att hon har rätt. Alla de borgerliga partierna går tillbaka. Det stämmer inte att människor i allmänhet är ”rädda för förändring” – se bara på resultatet för de mest radikala partierna. Senterpartiet gjorde ett historiskt bra val, mycket på grund av deras mycket tydliga anti-centraliseringspolitik. De har lovat att rulla tillbaka regeringens distriktsfientliga centraliserings- och privatiseringsreformer. Sosialistisk Venstreparti, det parti som ökar mest efter Senterpartiet, har inte bara varit kristallklara i sitt budskap om social och ekonomisk utjämning – de har lyckats presentera konkreta idéer om hur detta ska ske. Visst är Erna Solberg en mycket populär statsminister, men som flera kommentatorer har påpekat: hon är populär just för att hon inte pratar mycket om högerpolitik, utan snarare framstår som en opolitisk statskvinna. De som inte ville ha Erna Solberg som statsminister och som inte önskade sig Fremskrittspartiets invandringspolitik röstade för tydliga budskap om radikal förändring. Och det var just här som Arbeiderpartiet svek.
Hon är populär just för att hon inte pratar mycket om högerpolitik, utan snarare framstår som en opolitisk statskvinna
Anledningen till att högern får fortsätta regera i Norge handlar först och främst om ett arbetarparti som inte pratar om förändring. Som inte har någon vision att presentera för väljarna. Som i stället för att hålla fast vid ett samarbete med det rödgröna Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet (valets vinnare) har flörtat med mittenpartierna.
Det har helt enkelt inte funnits tillräckligt bra anledningar för väljarna att rösta på Arbeiderpartiet. Det behövs något mer än en tydlig plan om en annan regering. Vad Arbeiderpartiet, som största parti i en eventuell rödgrön majoritet, konkret skulle vilja förändra har varit oklart under hela valrörelsen.
‘
Att vinna ett val
Kanske är det arrogant att säga att det skulle vara enkelt att vinna ett val. Men med Norges situation, efter fyra år med Høyre och Fremskrittspartiet, var bordet dukat för Arbeiderpartiet och deras rödgröna samarbetspartier. Det borde ha varit enkelt: flörta inte med de borgerliga mittenpartierna. Presentera konkreta välfärdsreformer – så att de ekonomiska olikheterna utjämnas. Säg nej till vinster i välfärden (inte ”nja” eller ”kanske”). Säg att ni vill stoppa privatiseringarna av järnvägen. Säg att folket ska få äga havet, fisken och skogen. Säg vad skatterna ska gå till, inte bara att de ska höjas. Presentera en bra och radikal socialdemokratisk politik – våga helt enkelt vara socialdemokrater!
De rödgröna partier som skulle stödja Arbeiderpartiet gjorde sin del av jobbet. Det är betryggande att både SV och Rødt växer. Nu måste Arbeiderpartiet ta reda på hur de kan undvika att svika alla de väljare som kommer att vilja ha en tydlig radikal förändring efter nästa val.
