Det europeiska ”supervalåret” når på söndag sin kulmen i och med parlamentsvalet i kontinentens viktigaste land: Tyskland. Men för vänstern, som i en rad val det senaste året, från Spanien och USA till Frankrike och Storbritannien, har kunnat följa hur en det politiska landskapet sakta förändras och nya eller nygamla vänsterkrafter har brutit fram och fångat upp väljare som tappat tron på den rådande ordningen, ser det inte ut att bli särskilt mycket att glädjas åt. Samtidigt är Tyskland ett av de länder där just den typen av vänsterrörelse borde ha störst grogrund. Hur kan det komma sig?

Social misär och historiskt bagage

I Tyskland lever nästan nio miljoner människor på en timlön på under tio euro. Sex miljoner lever på arbetslös- och socialbidraget Hartz IV. Två miljoner barn och ungdomar är beroende av socialhjälp. Två och en halv miljoner (egentligen tre och en halv beroende på hur man räknar) är arbetslösa. I ett sådant klimat borde manegen vara krattad för en tysk Iglesias, Corbyn eller Mélenchon. Men vänsterpartiet Die Linke kommer i opinionsmätningarna knappt över sitt vanliga stöd på tio procent.
En av anledningarna är den som ofta brukar anges, nämligen Die Linkes historiska rötter. Partiet grundades 2007 som en sammanslagning av det västtyska partiet WASG och det östtyska PDS. Det senare var i sin tur arvtagaren till Östtysklands statsparti SED. För en stor del, i första hand äldre, tyska väljare räcker det för att diskvalificera partiet från alla politiska uppdrag. Men som i andra länder har det historiska avståndet börjat göra den sortens argument mindre relevanta bland yngre tyska väljare. Die Linke har dock fler problem än så.

Invandringskritik och internstrider

Partiets två kanslerkandidater, Sahra Wagenknecht och Dietmar Bartsch, kommer från två olika fraktioner och har tidigare knappast dragit jämnt. Om Bartsch företräder en reformistisk mittenlinje brukar Wagenknecht beskrivas som en representant för partiets vänsterflygel. Alliansen borde egentligen ha kunnat vara en fördel. Men på grund av en rad kontroverser under de senaste månaderna är det knappast ett helgjutet radarpar som Die Linke ställer upp med.

I efterdyningarna av flyktingvågen 2015 då Tyskland tog emot över en miljon främst syriska flyktingar har debatten fokuserat på en sak: invandring. Flyktinganläggningar brändes ned och demonstrationer hölls mot ”islamiseringen” av Tyskland. Efter en serie terrorattentat och andra våldsbrott ökade misstänksamheten mot flyktingarna än mer. Samtidigt tog det högerpopulistiska partiet AfD fart i opinionen.

Enligt en undersökning från YouGov tycker 79 procent av tyskarna att landet lider brist på social rättvisa

I det läget valde Wagenknecht i vintras att kritisera Angela Merkels flyktingpolitik. Hon sade att Merkel har gjort tyskarna otrygga i sitt eget land och att ”den som gjort sig skyldig till brott har förverkat sin rätt” att stanna i landet. Budskapets målgrupp var tydlig: nyfrälsta AfD-väljare som tidigare hade röstat till vänster. Wagenknecht fick hård kritik för uttalandena och en bitter strid utbröt i partiet. I efterhand är det uppenbart att planen misslyckades. I stället för att locka tillbaka arbetarklassväljare från extremhögern genom att fokusera på klasspolitik, vilket såväl Mélenchon som Corbyn har lyckats med, kan Wagenknecht snarare sägas ha bekräftat AfD:s problembeskrivning och därmed bidragit till deras framgång.

Ojämlikhet på agendan

Men trots det ständiga fokuset på invandring har frågan om social rättvisa sakta också blivit ett av de dominerande temana i den tyska debatten på senare tid. Boken Retour à Reims av den franske sociologen Didier Eribon (kommer på svenska nästa år) som bland annat beskriver hur arbetarklassen övergav vänstern för extremhögern i Frankrike har sålt i smått sensationella 100 000 exemplar på ett år i Tyskland. Enligt en undersökning från YouGov tycker 79 procent av tyskarna att landet lider brist på social rättvisa. I samma undersökning säger sig dock även 60 procent tycka att Tyskland är ett rättvist land. Sådana motsägelser är inte ovanliga och kan kanske förklaras med förändringen i synen på arbete och arbetslöshet som ägt rum under den nyliberala epoken, inte minst i Tyskland där bilden av bidragstagare som samhällsparasiter har växt sig särskilt stark i kölvattnet av Gerhard Schröders reformer: man kan beklaga fattigdomen men samtidigt hävda att det ytterst är de fattiga som inte bemödat sig tillräckligt om att ta sig ur sin den. Oavsett verkar ojämlikheten i alla fall ses som ett problem för många. Det verkar dock inte hjälpa Die Linke.

Om socialdemokratiska SPD:s kandidat Martin Schulz, som också försökt göra social rättvisa till sin valfråga, inte direkt hade signalerat att han vill samarbeta med högern hade situationen kanske sett annorlunda ut för Die Linke. Nu verkar det inte bli något annat än ytterligare fyra år i opposition för partiet som dessutom kan få se sig omsprunget av extremhögern.