När döden kryper inpå skinnet på jobbet är det en gemensam vägran att vara en lort som hindrar arbetsgivare från att blåsa i Katlatrumpeten, skriver Joel Karlsson Forsberg.
För knappt fem år sedan for jag för min avdelnings räkning ner till Skåvsjöholm och IF Metalls förbundsutbildning i det nya informationsprojektet Verktygslådan. Upplägget var i sig inget revolutionerande men kanske var det just det som var storheten i det hela. I en tid då fler än någonsin valde att lämna facket, då a-kasseavgifterna skjutit i höjden och fyra år av cementerande av det borgerliga systemskiftet väntade hade förbundet insett behovet av en ideologisk motoffensiv; att en facklig organisation måste förtjäna sin legitimitet och övertyga människor om vikten av deras medlemskap. Kort sagt, att få människor att själva vilja vara med. Av rätt orsaker.
Projektets namn var en ordlek på temat vad facket har att jobba med, hur förutsättningarna påverkas och vem som kan påverka. Kopplingen mellan politiska beslut och de fackliga verktygen är uppenbar för de flesta men det var inte frågan om att göra reklam för samverkan med SAP. Skönt nog för en annan var det befriande högt i tak även om deltagarnas partiböcker förmodligen var ett mindre problem för mig än för andra.
Vi fick en standardiserad PowerPoint att anpassa till ett egenskrivet manus. En stor del av mitt handlade om arbetsmiljö och säkerhet på jobbet. Som skyddsombud i olika omgångar kändes det som en naturlig ingång till samtal med andra kollektivare. Invanda beteenden för att hantera riskmoment som aldrig åtgärdas, press från arbetsgivarna och egna upplevelser av tillbud, olyckor och dödsfall är sånt som de flesta av oss kunde och fortfarande kan relatera till.
Mina egna erfarenheter består bland annat av en kollega som föll från 12 meters höjd och slog ihjäl sig när han utförde ett arbetsmoment som företaget inte bara visste var riskfyllt, utan ett de till och med fått en 6.6a på – en anmälan enligt arbetsmiljölagen – drygt två veckor tidigare. En månad före det hånskrattade VD:n oss skyddsombud rakt i ansiktet och hävdade att det på företaget ”finns inga problem med säkerheten”. Samma VD friades av tingsrätten när dödsfallet efter många om och men blev rättsprocess. På långt fler arbetsplatser finns människor med liknande erfarenheter, med känslan av döden krypande inpå huden när de går till jobbet och vetskapen om att för arbetsgivaren är värdet av en anställds liv inte mer än en axelryckning. Känslan som slår en av att en särskild plats vid fikabordet för alltid kommer stå tom är väldigt konkret.
Nog för att Olof Palme hade rätt, men jag vill hellre vara som Skorpan
Kanske var det därför jag själv kände det så djupt i maggropen när vi på så många arbetsplatser under turnéernas gång möttes av just de berättelserna och hur folk sagt ifrån men inget hänt förrän olyckan varit framme, av den gemenskap vi hittade och hur överens vi var om lösningarna. Trots att vi var många som var så olika kunde vi ändå vara tillsammans. Här spelade kön och ursprung mindre roll medan det vi hade gemensamt betydde allt. I en politiskt instabil tid där behovet av att fler ska våga vara som Skorpan och Jonatan Lejonhjärta är större än någonsin, kan just det här vara ett av många steg i rätt riktning för den breda arbetarrörelsen. I en tid där vi får lära oss att identitet och gemenskap handlar om skäggmode och resvanor snarare än vad vi tjänar på tillsammans finns det sprängkraft i det Olof Palme en gång i tiden kallade för ”människornas möte till prövande samtal och gemenskap”.
Nog för att Olof Palme hade rätt, men jag vill hellre vara som Skorpan. För är vi många som tillsammans vägrar vara en liten lort kan ju arbetsgivarna blåsa i trumpeten efter Katla bäst de vill.
