”Jag kan väl för höge farao inte ta ansvar för vad andra killar gör”, säger min man irriterat. ”Kan du väl visst det”, säger jag lika surt. ”Det är bara och säga ifrån när du ser något. Enkelt, för tiger du då samtycker du.”

Diskussionen handlade om sexuella trakasserier och våldtäkter under 1990-talet, och det här är egentligen ingen nyhet det vet alla flickor och kvinnor.

Alla känner vi någon som råkat ut för något, så även de flesta av oss själva, även om vi har förträngt det i decennier. Och då har jag inte räknat in allt som kan hända i ett förhållande när en tjej inte har lust.

Sen jag var barn och ungdom har jag själv, eller kompisar, träffat tafsande, nypande och rent handgripligen antastande killar. Kommentarer och blickar, händer överallt. Den kvinnliga kroppen verkar, i alla lägen, vara lovligt byte. Strunt samma vem tjejen är, kladdas skall det. I plugget, i arbetslivet, på dansgolvet och i sällskapslivet dyker de upp, vanliga killar, chefer, pappor till vänner, kompisars äkta män och så vidare. Och de tar sig rätten för de kan, som maktmedel och för att kvinnor sällan säger ifrån.

Just det, säger någon, då är det väl inte så farligt eller hur? Det är just det som är kruxet, kvinnorna skall, hela tiden, bevisa vad de råkat ut för, för annars blir man inte trodd. För ”visst ställde du upp frivilligt?” eller ”hur var du klädd då?” eller ”jag kom ju bara åt dig, vad känslig du är då”. Känns det igen?

Killar som tar sig en rätt de inte har skall bli varse att vi inte tål mer

 

Ta följande, en trevlig fest, en gift karl blir tydligt förtjust över den där nya kvinnan i sällskapet och sätter sig väldigt nära i soffan. Härligt, en kvinna till att jävlas med. Lägger liksom av en händelse armen om henne också, lite gemytligt sådär. Tänk så trevligt borde hon tycka, inte sant. Hon flyttar på sig, reser sig, han följer efter, lägger armen om igen, nuddar liksom av en händelse hennes ena bröst, midjan är skön att krama också.

I den situationen borde kvinnan ha sagt ifrån, visst, och vad skulle då hänt? Han hade givetvis ursäktat sig med att han bara råkat göra något och oj, var hon så känslig. Vems blir felet? Hennes förstås. Hon som ”skämde ut sig” på festen.

Jag, som råkade ut för det, sa inget den gången (heller) för jag ville inte förstöra stämningen för alla andra, känns det igen? Ja, och karln kunde fortsätta som förut. Jag skulle kunna berätta om hur många situationer som helst, där killar står och viftar med hela paketet när man kommer in i ett rum på jobbet, där jag blivit fasthållen, kladdad på och bara hånledd åt när jag protesterat. När jag, mitt i natten, 16 år gammal, sprang ifrån en karl och pappa bara sa: ”Äh, det var väl inte så farligt”, när jag livrädd kom innanför dörren.

Många kvinnor känner säkert igen sig i beskrivningarna ovan. Men flickor och kvinnor har det värre i dag än vad vi äldre någonsin har haft. I dag finns Facebook och risken att bli fotograferad och publicerad vid alla möjliga tillfällen, i skolduschen till exempel.

Och det är klart vi kan ge igen, klappa till killen och ta allt som kommer efteråt. Kanske är det värt det? Eller också kan man ge igen med andra metoder. En av de bästa jag läst var tjejen som fick massor med skit via sociala medier. Hon skickade över mejl och bilder hon fått till mammor, eventuella fruar, arbetskamrater och grannar. Tufft, och jag tror knappast en kille som råkat ut för något sånt gör om det.

Läste om killar som sänder snoppbilder som flirtförsök (?), milde tid, vilken tjej vill ha en sån bild från främmande karlar? Och hur tänker den killen som sänder sånt till småtjejer?

Det är otroligt starkt att kvinnor nu berättar, vi kan alla dela det här och ingen behöver känna att hon är ensam. Tänk om det är så att från och med nu kommer vi alla säga ifrån? De hyggliga männen, och kvinnorna, kommer reagera direkt när de ser eller råkar ut för något, för nu tar vi inte mer skit. Killar som tar sig en rätt de inte har skall bli varse att vi inte tål mer.

Nu räcker det. Enough is enough!