Kultur/Nyheter 10 november, 2017

Även kvinnor förslavar kvinnor

<em>Jane Campions komplexa berättelse om moderskap utspelas mot en fond av australiensisk surrogat- och prostitutionsindustri. Men hur komplext är det i dag möjligt att skildra thailändska sexarbetare och surrogatmödrar? Lisa Wool-Rim Sjöblom om en feministisk regissörs blinda fläck. </em>

Det är mycket som står på spel i andra säsongen av stjärnregissören Jane Campions hyllade Top of the Lake: adoption, surrogatarrangemang, prostitution och ras- och intimrelationer. Den trasiga detektiven Robin Griffin har återvänt till Australien, nu redo att kontakta den dotter hon 17 år tidigare lämnade bort för adoption. Föga anar hon att deras återförening på mycket osannolika sätt kommer att länka samman den härva av offer och förövare som Robin satts på att utreda efter att en resväska innehållandes en död flicka spolats upp på en av Sydneys stränder. Kroppen förmodas tillhöra en asiat vilket ger utredningen namnet ”China Girl”, ett namn som behålls även efter att offret identifierats som en gravid, thailändsk sexarbetare kallad ”Cinnamon”. Namnvalet ekar ofrånkomligen David Bowie och Iggy Pops megahit med samma namn från 1977, och hemfaller åt samma problematiska antagande att alla östasiater oavsett härkomst är kineser. Robin, tillsammans med den tafatta kollegan Miranda Hilmarson, förs nu ner i Sydneys undre värld av där laglig prostitution möter olaglig kommersiell surrogathandel.

Kvinnohatet och våldtäktskulturen som genomsyrade den första säsongen lever kvar, och liksom matriarkatet i Paradise ger sammanförandet av Robin och Miranda tittaren ett välbehövligt andrum för att orka navigera det stenhårda patriarkala landskap som präglar Campions värld. Den skräckinjagande ärkepatriarken och knarkkungen Matt Mitcham från säsong 1, har nu ersatts av Puss, en 42-årig kvasiintellektuell vit man som lär ut ”dirty English” till thailändska sexarbetare (”Wow, your cock is big!”) och dejtar Robins bortadopterade tonårsdotter Mary, medan motsvarigheten till Mitchams grabbiga söner här utgörs av ett gäng nördiga killar som tillbringar större delen av sin tid på internet, där de betygsätter kvinnliga sexarbetare på olika bordeller. De har inga problem med att på grövsta sätt verbalisera sina erfarenheter med de kvinnor betalar för att få ligga med, men desto svårare att föra en enkel vardagskonversation med kvinnan som driver kaféet de intar med sina respektive laptops. Männen är, som oftast i Campions förhöjda symboliska verklighet, reducerade till sina våldsamma och sexuella drifter och inte ens de till synes goda kan avhålla sig från att under ytterst opassande tillfällen kommentera kvinnors utseenden eller föreslå sexuella möten. Som Puss så träffande sammanfattar det: ”Mannens öde är att förslava kvinnan”.

Elisabeth Moss och Gwendolyn Christie i rollerna som Robin och Miranda.

Elisabeth Moss och Gwendolyn Christie i rollerna som Robin och Miranda.

Den mest framträdande tematiken i den här säsongen är utan tvekan mödraskap, vilket tar sitt avstamp i den första säsongens händelser. Det är en döende moder som då får Robin att återvända till sin hemby belägen i ett majestätiskt Twin Peaks-doftande landskap på den nya zeeländska sydön. Fallet som sedan driver säsongen framåt handlar om den gravida tolvåriga thaiflickan Tui som efter några avsnitt förvinner spårlöst. Tuis grymma situation blir en katalysator för Robin att göra upp med sitt eget traumatiska förflutna: att hon som tonåring själv blev gruppvåldtagen och gravid, och födde en dotter som direkt efter förlossningen lämnades för adoption.

Utöver den självklara länken genom skådespelerskan Elisabeth Moss, så upplevs serien The Handmaid’s Tale inte alltför långt bort när det gäller reproduktiv gestaltning. Även Top of the Lake befolkas av infertila, vita, heterosexuella medelklasspar, och det enda som tycks leda till graviditet är antingen våldtäkt eller köpta, gestationella surrogatmödraskap. Reproduktion sker endast under exploaterande former och de beställande parterna består av självupptagna kvinnor, drivna till vansinne av upprepade misslyckade IVF-försök och fruktan för det uteblivna mödraskapet. Desperationen får dem att bortse från de australiska lagar som reglerar surrogatmödraskap, i stället betalar de unga kvinnor att bära deras barn. I och med detta faller Puss tes samman: inte bara män, utan även kvinnor förslavar kvinnor.

Att låta sex- och surrogatindustrin konfronteras i de thailändska kvinnornas kroppar blir oavsiktligt en gestaltning av det svenska motstånd som menar att surrogatarrangemang går att likna vid prostitution, även när det sker utan betalning. Jag tänker särskilt på Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan (2010) som ställer sex- och surrogatindustrin sida vid sida, och argumenterar för att de båda på liknande sätt omförhandlar kvinnors kroppar till på marknaden efterfrågade naturresurser och reducerar dem till varor.

Fruktan för det uteblivna mödraskapet tolkas med inkännande närvaro av Nicole Kidman i rollen som den narcissistiska adoptivmamman Julia. Hennes hitintills självklara modersroll sätts i gungning i och med Marys avståndstagande och upproriska beteende, och detta dras till sin spets när Robin dessutom, trots adoptivmammans invändningar, återvänder till dotterns liv. När Julia får veta att Mary och Robin har träffats, stärks behovet att positionera sin givna plats i familjen genom att hävda det sociala föräldraskapets överlägsenhet gentemot det biologiska. Detta avslöjar samtidigt Julias rädsla inför insikten att adoption åtminstone till en början bygger på konstruerade familjeband, vilka ställs i kontrast till Mary och Robins naturliga samhörighet:

 

Robin: She’s my daughter too.

Julia: You think that, do you?

Robin: Yes

Julia: […] I’m the one who cared for her. Every single day, every single night since she was a baby so … HER! Nine months. I am her mother. Not too.

Nicole Kidman och Alice Englert som Julia och Mary.

Nicole Kidman och Alice Englert som Julia och Mary.

Till skillnad från den nästan helgonliknande adoptivmamman Sue Brierley som Kidman spelar i filmen Lion, eller den goda adoptivmamma som verklighetens Kidman framhäver sig själv som, vägrar Julia att uppvisa någon empati i förhållande till dotterns förstamamma. Hon belastar Robin för Marys tonårsuppror genom att peka ut Robins uteblivna svar på dotterns kontaktsökande brev som en direkt orsak till Julias och Marys dåliga relation, och spekulerar även i vilka psykiska sjukdomar och dåliga gener Robin kan ha fört vidare till Mary. Hon ger inget utrymme för Robin att förklara att den uteblivna kontakten grundar sig i att hon velat bespara Mary den smärtsamma vetskapen om att hon är resultatet av en gruppvåldtäkt, och att Robin inte vet vem av de tre förövarna som är pappan.

Den danska adoptionsforskaren Lene Myong menar att adopterade utför ett slags emotionellt arbete när de gör vuxna personer till föräldrar. Detta kan även sägas omfatta förstamamman som på så sätt reduceras till sin födande och bortlämnande funktion. En särskilt tydlig illustration av detta finns i den scen där Mary till slut ger sin adoptivmamma den bekräftelse hon så desperat längtar efter: ”She gave me the biggest hug at the airport. She said ’you’re my mum and I really need you’.” Julia delar triumferande med sig av detta meningsutbyte med Robin, och tackar henne samtidigt för att hon hjälpt till att skapa balans i familjen igen. Än en gång har Robin givit Julia möjligheten att vara en moder.

Mellan båda mödrarna och Mary tränger sig dock Puss – en figur som vid första anblick är lätt att avfärda som en ensidig, antifeministisk skurk. Det finns dock nivåer i hur Campion skildrar honom som är värda att lyfta fram. Å ena sidan är han obehaglig, våldsam och beredd att när som helst offra Mary som blint älskar honom. Till en början är detta svårt att förstå, men samtidigt kan jag se att det bortadopterade barnet i henne upplever en samhörighet med en person som också tillkom under traumatiska omständigheter, och som ger henne något som i hennes skyddade övre medelklassliv saknas. Han lever i verkligheten, menar hon, och i dessa ord kan jag läsa in den känsla av att inte riktigt finnas till som så många adopterade ger uttryck för. Puss och bordellvärlden som han rör sig i blir Marys motsvarighet till självskada, att få känna något även om det är destruktivt. Å andra sidan är det också Puss som ser de faktiska villkor som de thailändska flickorna lever under. Han är den som genomskådar rasismen i hur de behandlas och buntas ihop till ett ansiktslöst kollektiv, och det är han som avslöjar den rasiala maktobalans som bland annat tar sig uttryck i det vita politiska västs exploatering av utsatta icke-vita kvinnor från det globala syd.

dd som puss

David Dencik i rollen som Puss.

I skrivande stund sprider sig hashtaggen #ExpressiveAsians på twitter i reaktion på Paste-artikeln ”The Scrutable West: Industry Bias, Whitewashing and the Invisible Asian in Hollywood” (Ung. ”Det granskningsbara väst: branschfördomar, vittvättning och den osynliga asiaten i Hollywood”) där man kan läsa att en anonym rollsättare i Hollywood uttryckt att regissörer anser det svårt att rollsätta asiatiska skådespelare eftersom dessa är ”känslomässigt stängda” och inte ”så uttrycksfulla”. Citatet sällar sig till raden av dåliga bortförklaringar som filmindustrin levererat genom åren för att ursäkta och legitimera rasistisk, stereotyp eller icke-existerande representation av asiater. Reportern Stephanie Merry skriver i The Washington Post att Campion är känd för att skapa sällsynt komplexa roller för skådespelerskor, men att detta i Top of the Lake enbart gäller så länge fokus ligger på vita kvinnor. Trots att de asiatiska kvinnorna är offer för exakt samma grymma, patriarkala våldtäktskultur, och utöver detta dessutom befinner sig i såväl utanförskap som i livegenskap, förblir de stela, ensidiga dekorer i seriens bakgrund. Deras livssituationer lämnar dem till synes oberörda, och till skillnad från sina vita motparter bryter de inte ihop. De varken gråter eller blöder utan befolkar bordellen i passiv acceptans. Vi vet egentligen inte vad de tycker om sina liv i Australien, och heller inte vad de tycker om att plötsligt föras ut ur landet, gravida med genetiskt främmande barn. Ständigt halvnakna, ständigt sexuellt exponerade, rullas deras kroppar ut som en matta för de vita kvinnorna att gå på, där dessa kan leva ut hela det komplicerade register som det innebär att vara människa. Det är deras känslor som är värda att berätta om. Det är när deras kroppar våldtas, deras liv riskeras, deras livssituationer rubbas, som det är meningen att vi ska reagera.

Det är såklart fullkomligt absurt att påstå att asiatiska skådespelare skulle sakna uttrycksfullhet då det finns en gigantisk asiatisk film- och tv-industri som visar på motsatsen. Problemet med hur asiater skildras i västerländsk film går snarare att finna i koloniala, rasistiska och sexistiska föreställningar om vilket utrymme som är möjligt att upplåta åt asiater, i det här fallet asiatiska kvinnor, i en västerländsk kontext. Dessa föreställningar är så självklart orubbliga att inte ens den mest feministiska av regissörer tycks kunna värja sig mot dem.

Jane Campion

Jane Campion

Lyfter man blicken kan man fråga sig hur ofta asiatiska kvinnor i dag överhuvudtaget existerar utanför roller som små, nätta, underdåniga och följsamma sexarbetare, prostituerade, brottsoffer, köpefruar eller gatubarn. Betänk vad skådespelerskan Viola Davis sa när hon 2015 mottog en Emmy för sin roll i How to Get Away With Murder: ”The only thing that separates women of colour from anyone else is opportunity”. Och fyll sedan på med Kerry Washington och Aziz Ansaris samtal i den amerikanska tv-serien Actors on Actors där skådespelare möts för att tala om sitt yrke: anledningen till varför folk inte får se hur mångfacetterade deras skådespel kan vara beror helt enkelt på att de inte erbjuds mångfacetterade roller.

Top of the Lake: China Girl var för mig, liksom säkerligen för många andra, en fullkomligt uppslukande upplevelse. Seriens styrka ligger i ett starkt manus, skicklig improvisation och mångfacetterade, dynamiska roller som får liv genom välregisserade skådespelare. Det behövs sannerligen fler serier som gestaltar kvinnor som solidariserar sig med och stöttar varandra och fler regissörer som vågar skildra adoption från en annan vinkel än det annars dominerande, ensidigt positiva föräldraperspektivet. Jag gillar också att Campion ogärna skriver sina tittare på näsan, även när hon gestaltar moraliskt och etiskt komplexa frågor som prostitution och surrogatmödraskap. Är serien en kommentar till de studier som visar att legalisering av icke-kommersiella surrogatarrangemang inte innebär slutet på de kommersiella och olagliga? Tar serien egentligen alls ställning vad gäller prostitution?

 Är serien en kommentar till de studier som visar att legalisering av icke-kommersiella surrogatarrangemang inte innebär slutet på de kommersiella och olagliga? Tar serien egentligen alls ställning vad gäller prostitution?

Oavsett så kan jag dock inte komma ifrån hur grymt Top of the Lake sviker sin asiatiska representation och sina asiatiska skådespelare, i såväl första som andra säsongen, där asiaters kroppar stiliseras till stumma brottsplatser. Om Campions intention, liksom Bowie hävdade med videon till ”China Girl”, i själva verket är att kritisera såväl hur asiatiska kvinnor faller offer för vitas begär, som de stereotypa skildringar hon själv iscensätter, så misslyckas hon. Vi behöver inte än en gång se asiater staplas upp i bakgrunden som sexig dekor eller exotiska inslag i berättelser om vit komplexitet, vita tårar, vita känslor.

Lisa Wool-Rim Sjöblom



...är transrasialt adopterad svensk-asiat, för närvarande boende i Auckland, Nya Zeeland. Aktivist engagerad i de svenska adoptions- och surrogatmödraskapsdebatterna, samt författare till serieromanen Palimpsest (Galago, 2016).

Inrikes 27 oktober, 2025

Har Zohran Mamdani blivit för mesig för DSA?

Socialistiska borgmästarkandidaten Zohran Mandani får en kram av Bernie Sanders under ett kampanjmöte den 27 oktober. Foto: Heather Khalifa/AP/TT.

Zohran Mamdani har blivit symbolen för en ny vänster i USA – radikal i sak, varm i tonen och omgiven av tusentals frivilliga som knackar dörr i hans namn. Flamman träffar ledarna för Democratic socialists of America, den darriga språngbrädan för stadens socialistiska framgångar.

En ung, muslimsk socialist född i Afrika – 34-åriga Zohran Mamdani har allt som behövs för att skrämma skiten ur New Yorks borgerlighet. Inte minst som han står som favorit när staden väljer sin nya borgmästare den 4 november.

Långt bakom sig har han tidigare demokratiska delstatsguvernören Andrew Cuomo, som deltar som oberoende, och republikanen Curtis Sliwa. Nu undrar många hur den radikala nykomlingen kunnat gå från två procent i början av primärvalen, till att spöa tungviktare som miljardärerna kastar pengar över.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 25 oktober, 2025

Maggios filmdebut andas tumblr-eskt 2010-tal

Josef (Joel Spira) reser långt för att söka efter sin älskade. Foto: Andreas Öhrman.

Stereotypen med den tokroliga tjejen som dricker champagne i Paris är pinsam och borde aldrig dammats av. 7 steg vill vara smart, men faller på sin egen stelbenthet.

I Andreas Öhmans 7 steg spelar artisten Veronica Maggio den gåtfulla Elle som utvecklat en teori om kärlekens sju etapper: från förälskelse via vardagens tristess och konflikter till nytändningens sjätte steg.
I hennes värld är människan förnuftig nog att kontrollera kärlekens virrvarr. Teorin ligger långt från tanken om sammanförda öden, men är desto mer symptomatisk för vårt kbt-upplysta tidevarv.

Innan teorins försökskanin och manliga hjälte Josef (Joel Spira) hinner klura ut vad som väntar i det sjunde steget, går Elle upp i rök och han sadlar om från hjärtekrossad pojkvän till privatdetektiv. Snart inser Josef att han knappt vet någonting om sin mystiska flickvän, och sökandet efter henne tar honom runt i Sverige och över ett världshav.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 25 oktober, 2025

Älskad av alla

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Jens Stolenberg, dåvarande generalsekreterare för Nato, och statsminister Ulf Kristersson diskuterar Sveriges Natoansökan i juli 2023. Foto: Yves Herman/Pool/AP.

Jens Stoltenbergs nyckel till framgång är försiktighet och eftertanke, en bristvara i dagens världspolitik. Sara Martinsson har läst den store norrmannens självbiografiska "Min tid i Nato".

I Norge är det statsminister Jonas Gahr Støre som brukar jämföras med Palme. Överklasspojken från Oslo vest, som mot alla odds blev vänster. Men egentligen har den tidigare statsministern och Nato-chefen Jens Stoltenberg fler likheter med originalet. Sedan Palme dog har socialdemokratin inte någonstans i världen haft en stjärna med starkare lyskraft än han. Nu har han skrivit 500 sidor om sitt decennium som generalsekreterare för Nato. Man kan läsa dem som skvaller om Trump och Putin, eller för att nosa upp hemligheten bakom ett varumärke så starkt att det på egen hand vann det norska valet.

Mycket har sagts om ”Stoltenberg-effekten”. Mindre om vad den beror på. Hur blev en matteälskande nepobaby från Frogner hela socialdemokratins guldgosse? Ett svar finns förstås i uppväxten. Föräldrarna Thorvald och Karin tillhörde båda Arbeiderpartiets elit. För lille Jens var statsministrar, departementschefer och diplomater normalt middagssällskap. ]Han fick således försprång i att bygga nätverk. Att känna alla hjälpte honom tveklöst upp genom Arbeiderpartiet-hierarkin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 oktober, 2025

”Tack men nej tack”: Jokkmokk svarar regeringen om återvandringen

Roland Boman skriver i ett brev att Jokkmokks människosyn skiljer sig från regeringens. Foto: Jokkmokks kommun.

Regeringens pilotprojekt för att få afghanska flyktingar att flytta tillbaka får kritik i ett brev från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk. ”De skiter högaktningsfullt i Jokkmokk”, säger han till Flamman.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 oktober, 2025

Palestinarörelsen kämpar för oss alla

Greta Thunberg deltar i en presskonferens vid Sergels torg i Stockholm den 7 oktober. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Demoniseringen av Palestinarörelsen är ett hot mot alla som tror på demokratin.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I två års tid har människor gått ut i kraft mot den israeliska folkmordsoperationen i Gaza. Lika länge har vad som kollektivt kan benämnas ”Palestinarörelsen” mött ett fanatiskt politiskt motstånd.

Mönstret påminner om Israel-Palestinakonflikten i sig själv: Israel har låtit brutaliteten mot Palestina växa på bekostnad av även den inhemska opinionen, och i Sverige tas politiska steg mot ökad repression av demonstranter, medan svenskarna själva vänder sig mot den etniska rensningen och tagit ställning för det palestinska folkets rätt till liv och självbestämmande.

För att avskräcka från ökat deltagande och även förstärka övertygelsen i de egna leden har reaktionära och fascistiska fotografer, bland annat SD-kopplade Riks, sett till att fotografera och filma de större demonstrationerna, stundtals understödda av små grupper av motdemonstranter som genom egna spektakel försöker provocera fram reaktioner i syfte att skapa innehåll åt sin egen hejarklack.

Genom en ständigt malande demonisering förnekas palestinademonstranternas mänsklighet.

Genom en ständigt malande demonisering – som är nödvändig om du ska orka hata den som inte gör dig något – radikaliseras högermänniskor till att förneka palestinademonstranters mänsklighet. I chattar och livestreamar kartläggs och hånas engagerade individer. Bilar har körts in i demonstrationståg. En välkänd aktivistprofil blev nyligen misshandlad.

Samma fientliga förhållningssätt går att skönja bland framträdande regeringspartister: riksdagsmoderater beskriver Global Sumud-flottiljen som en samling ”hamaskramare”, ”homofober” och ”antisemiter” medan en Sverigedemokrat hänger ut föräldrar som bär palestinasjal till förskolan – ett plagg som en moderat kommuntopp kallar ”hipstersvastika”. Genom att utnyttja en etnonationalistisk definition av antisemitism där israelkritik likställs med judehat, tvättar man sina egna rasistiska händer.

Läs mer

Tidöpolitiker sätter sig inte bakom ratten för att demonstrera missnöje, men från regeringen kommer en stadig ström av utspel och lagförslag som kan innebära mer skada för fler personer. Genom att strama åt demonstrationsrätten och nyttja vandellagar där ”fel” beteende kan vara grund för indraget uppehållstillstånd eller avbruten medborgarskapsprocess, kommer färre att våga protestera mot demokratiska inskränkningar. Med laglig rätt att riva upp medborgarskap begränsas alla demokratiska aktörers rätt ytterligare. Snaran dras åt och folkets rätt att samlas politiskt kvävs.

Inget av detta sker i ett vakuum. Inskränkningarna sker över hela Europa. I dagarna fick världen veta att israeliska National Center for Combating Antisemitism för ett register över pro-palestinska demonstrationer, tillsammans med de konton och organisationer som potentiellt står bakom. Det som i Sverige sker med mobilkameror och ekokammare på internet, sker även på israeliska myndigheter.

Vill man döda en demokrati, slutar man vårda den. Kampen för Palestinas frihet är inte bara livsavgörande för alla som lever under förtryck mellan floden och havet – den avgör även om vi själva är värda att kämpa för.

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 23 oktober, 2025

”Narren är fri att kritisera överheten”

Björn Eklund byggde upp sitt förlag Karneval med pengar han fick från sin tidigare arbetsgivare Ordfront. Foto: Leonidas Aretakis.

Han bidrog till att göra Ordfront till Sveriges främsta vänstermagasin. Efter ett storbråk 2003 grundade han förlaget Karneval – som ifrågasätter allt från invandring till vacciner. Flamman träffar förläggaren och fritänkaren Björn Eklund.

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

Hemmastad. Från början drev Björn Eklund sitt förlag från hemmet, men han har nu skaffat ett riktigt kontor – ett litet trähus på Södermalm i Stockholm. Foto: Leonidas Aretakis.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Nu kan Europas äldsta konflikt lösas

Anhängare till Tufan Erürman firar hans seger i den turkiska ockuperade delen av huvudstaden Nicosia, Cypern. Foto: Nedim Enginsoy/AP.

Presidentvalet på Nordcypern blev en jordskredsseger för oppositionen. Den lilla utbrytarstatens sittande president, Ersin Tatar, fick bara knappt 36 procent av rösterna, medan utmanaren Tufan Erhürman fick nära 63 procent när nordcyprioterna gick till valurnorna under söndagen.

Valet handlade inte bara om presidentkandidater, utan också om vägen framåt för Nordcypern – självständighet eller återförening med Cypern.

Cypern har varit delat sedan 1974, och den FN-bevakade ”gränsen” löper rakt igenom huvudstaden Nicosia. Ön, som under många år styrdes av Osmanska riket, har länge haft både en turkisk och grekisk befolkning. Efter en greknationalistisk statskupp med målet att ansluta Cypern till Grekland gick Turkiet in militärt och ockuperade norra sidan av ön. Tusentals etniska greker och turkar flydde eller fördrevs till vardera sidorna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Jag gästade Kievs klubbliv – då föll bomberna

Kievs klubbscen lever. Skribenten och dj:n Johan Norling var med om en natt med bombanfall. Foto: Serhii Kaschei.

DJ:n Johan Norling åkte till Ukraina för att spela och upptäckte en livlina för queerhet, ung livslust och ren överlevnad.

Under mitt set på nattklubben Closer i en gammal sovjetisk textilfabrik i centrala Kiev går flyglarmet. Klockan är 19.41 och jag har bara hunnit spela en dryg halvtimme. Jag vänder mig mot Alexei:

– Vad ska jag göra?.

Han knycker på axlarna:

– Alla har ju hört larmet, om de vill gå så går de. Han frågar om jag vill sluta spela. Hur ska jag veta det? Vilket är mitt ansvar som dj när Ryssland avfyrar missiler? En absurd fråga. Dansgolvet fortsätter att vibrera av energin från svettiga dansare medan Alexei kollar den statliga telegramkanalen där de skriver vad som utlöst larmet och vart missilerna är på väg. Jag fortsätter att spela, acid house, 130 bpm. GPS fungerar ändå inte under flyganfall, det stängs av för att försvåra navigeringen för drönare, så det skulle ändå vara svårt att beställa en taxi hem nu.

Det var i vintras jag fick meddelandet från Alexei med frågan om jag vill komma. Den som skriver tillhör kollektivet Shaleni, ”Galningarna”, som arrangerar klubbkvällar. De skriver att de gillar min musik. Jag reser runt en hel del för att dj:a på olika klubbar i Europa och är van vid att sova på hotell med dusch i korridoren och gnisslande tältsängar. Jag har även spelat i Ukraina förut, men det var före kriget.

Frizon. Klubbarna fungerar också som skyddsrum och som vattenhål för kulturella utbyten. Foto: Serhii Kaschei.

Jag tackar ja och när tiden för resan närmar sig gör jag efterforskningar. Är det farligt? Nästan alla svarar att det är viktigt att visa solidaritet, bryta isoleringen och bevittna vad som pågår. Själv är jag orolig för att vara i vägen eller känna mig som en krigsturist. Jag är nervös och bestämmer mig för att inte berätta om resan för mina föräldrar.


På perrongen i Budapest är jag säker på att jag fattat rätt beslut och 20 timmar senare är jag framme. Konturerna av staden är desamma, men så mycket annat har ändrats sedan sist. De krossade fönsterrutorna på skyskrapor kring ett elverk som regelbundet bombas är en brutal påminnelse.

Det första jag tänker är att inte ens försöka med min dåliga ryska. Mina ukrainska vänner i väst har låtit mig förstå att allt ryskt är dåligt. Ryska dj:er och skivbolag som inte öppet tagit avstånd från invasionen bojkottas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 oktober, 2025

Åtalas för hatiska våldsdåd – hade ”Mein kampf” i bokhyllan

Ur Polisens förundersökning. Foto: Polisen.

De fyra nazisterna rånade en man på en Lacoste-keps och sparkade en annan medan han låg ned. Nu visar förundersökningen på kopplingen mellan Aktivklubb Sverige och nazismen.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 21 oktober, 2025

Inga kungar i Amerika

En kostymerad demonstrant deltar i en ”No kings”-protest i Los Angeles den 18 oktober, de största demonstrationerna i landet sedan 1970-talet. Foto: Ethan Swope/AP/TT.

När federala agenter stormar bostadshus och människor försvinner i nattliga räder växer samtidigt ilskan i USA. Rörelsen No kings samlar miljontals i protest mot deportationerna, i en kamp om landets själ.

Det var mitt i natten den 30 september när en av de boende i ett höghus i Chicagos fattiga södra delar vaknade av att lägenheten skakade.

– Jag tittar ut genom fönstret, och det är en Black Hawk-helikopter, säger mannen till en lokal nyhetskanal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)