”Det är en kompromiss i rätt riktning, så vi såg inget skäl att ställa oss utanför, även om vi hellre hade sett en annan ordning”, säger riksdagsledamoten Ali Esbati i en intervju med Fria Tidningar. Men uppgörelsen är varken godtagbar eller en kompromiss.
Alla som följt arbetet med de nya budgetreglerna vet att detta är en uppgörelse mellan Alliansen och regeringen. Som Vänsterpartiet sedan anslöt sig till.
Liberalerna ville att offentlig sektor skulle visa ett finansiellt överskott på 0,5 procent av BNP, övriga allianspartier ville ha kvar ett överskottsmål men gav ingen siffra och regeringen ville ha ett balansmål. Och simsalabim, resultatet blev ett överskottsmål på 0,33 procent av BNP.
I ett pressmeddelande (30/6, 2016) kommenterade Vänsterpartiets Ulla Andersson uppgörelsen med att ”vi är glada att vi lyckats påverka resultatet så mycket”. Hade hon sagt detsamma från riksdagens talarstol hade hon blivit utskrattad.
Att Vänsterpartiets stöd till de nya reglerna inte påverkade utformningen kan också bevisas. Om nästa års partikongress bifaller de motioner som kräver att partiet lämnar överenskommelsen kommer nämligen kraven på budgetöverskott och minskad statsskuld att förbli desamma ner till minsta kommatecknet.
I Flamman nr. 43/2017 lanserar Ulla Andersson åsikten att Vänsterpartiet behöver välja mellan skattehöjningar och lånefinansierade investeringar. Det snällaste som kan sägas om den ståndpunkten är väl att den är lite ovanlig, inget annat vänsterparti i Europa ser någon motsättning mellan dessa två.
Naturligtvis behövs skattehöjningar för de rika, för att minska klyftorna och för att få resurser till välfärden. Men det finns inga möjligheter att den vägen få in tillräckligt med pengar för de investeringar som behövs.
Ekonomiska resonemang blir lätt abstrakta. Ibland behöver vi också lita till en inre politisk kompass
Bara projektet med snabbtåg som kan ersätta inrikesflyget i stora delar av landet kostar 230 miljarder kronor. Eller 1,5 gånger Alliansens alla skattesänkningar! Och Vänsterpartiet vill också se investeringar i bostäder, i förnyelsebar energi och i infrastruktur.
I dag kan staten dessutom låna gratis, realräntan är negativ. Då är det ekonomiskt förnuftigt att låna till alla investeringar som har en samhällsekonomisk avkastning större än noll. Men Vänsterpartiet försöker inte bilda opinion för detta. I stället skriver partiet under en överenskommelse med Alliansen och regeringen som stänger dörrarna för en historisk möjlighet till progressiv ekonomisk politik.
Men överenskommelsen om nytt överskottsmål stänger dessutom möjligheterna att använda de resurser som redan finns. I dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1063 miljarder kronor. Och till följd av de nya budgetreglerna kommer ytterligare 300 miljarder kronor att läggas på hög de kommande tre åren.
Är detta klok vänsterpolitik? Naturligtvis inte, och det var därför som Ulla Andersson i Dagens Arena (20/5, 2013) för några år sedan skrev att ”medan vi lägger pengar på hög i statskassan ser vi sjuka ligga i sjukhuskorridorerna, unga som inte ens vågar drömma om en egen bostad och äldre som inte får den omsorg de behöver. Är det viktigare med pengar på hög än en välfungerande välfärd?” Hon avslutar med att ”vi kan välja en annan väg”. Men det gjorde hon inte.
Ekonomiska resonemang blir lätt abstrakta. Ibland behöver vi också lita till en inre politisk kompass. Vänsterpartiet kan inte ensamt förändra världen. Det måste stödja och kroka arm med andra progressiva för att gemensamt vrida utvecklingen åt vänster.
Så vad säger den politiska magkänslan när radikala socialdemokrater, ibland hela partidistrikt, kräver lånefinansierade investeringar och finner att Vänsterpartiet står på Magdalena Anderssons sida och säger nej? När LO föreslår en ekonomisk politik som krockar med överskottsmålet och stödet från vänsterpartiet uteblir? När självaste Göran Persson hävdar att Sveriges ekonomi är så god att det går bra att låna till investeringar och Vänsterpartiets svar är generad tystnad?
Känns det bra? Känns det rätt? Känns det att nu har Vänsterpartiet hamnat rätt i den politiska kampen? Se där några frågor för Vänsterpartiets kongressombud att fundera på.
