De parallella system som vuxit fram i och med #Metoo har inte varit det bästa alternativet, det har varit det enda. Men våra berättelser får inte vara det enda vapen vi har i kampen mot patriarkatet.
Det beskrivs som en revolution, som en spik i patriarkatets kista. #Metoo får oss att känna att något är på väg att hända, men vad? Kvinnor från olika branscher avlöser varandra i upprop. Med berättelser och med systerskap. De vill ta tillbaka makten över sina kroppar och liv från männen som utnyttjat dem. Men vi får inte glömma: det som uppvisas i #Metoo är det ultimata uttrycket för maktlöshet.
Vi har inget utom våra berättelser. Vi har provat alla instanser när vi har utsatts, eller så har vi inte vågat för att vi redan vet hur det kommer sluta. Instanserna vi kunnat vända oss till har visat sig vara befolkade av människor som är fast i eller nöjda med patriarkala strukturer. Som en partisekreterare som inte vill skapa konflikt med en närstående politisk organisation, som en chefredaktör som inte vill uppröra eller anklaga en uppskattad kolumnist, som en teaterchef som inte vill vara utan den store manlige stjärnan.
Men plötsligt betyder våra berättelser något; män förlorar sina jobb. Våra ord som inte betytt något för rättsväsendet skapar plötsligt stora efterskalv i media och på arbetsplatser. Det är inte tack vare de traditionella systemen eller rättsväsendet detta blivit möjligt, utan tack vare en samlad kollektiv styrka. Vi hade inte haft något utan varandra. Och när alla nuvarande system och strukturer sviker, så har vi skapat ett eget system. Därför är #Metoo framför allt ett sätt att gå runt det patriarkala systemet och skapa ett eget, parallellt – där vi sätter reglerna. I den nya gemenskapen skapas en egen kultur som inte är befläckad av gamla unkna värderingar och dålig kvinnosyn. Men målet kan inte vara ett parallellt system, utan en förändring av det nuvarande.
#Metoo-uppropen är inte den bästa vägen framåt, det har varit den enda vägen framåt. Men nu står vi inför ett vägskäl: vad blir resultatet i framtiden av den här rörelsen? Det här är inte bara en tillfällig eldstrid, utan ett långsiktigt pedagogiskt arbete som vi påbörjat, oavsett om det var vår intention eller inte. En undervisning i vad patriarkatet är. Vi vill aldrig mer utsättas för en chef som kan säga ”jag visste inte”. Ingen man ska kunna hävda att han inte förstår. Samtidigt behöver vi se makten förflyttas på riktigt, så att dagens lektion inte glöms bort i morgon.
Men till dess kommer styrkan i kollektivet behöva kompensera för bristen på makt i samhället. Bristen på makt gentemot chefen, den manliga kollegan och professorn på högskolan. Överallt där maktmissbruk finns och normaliseras, det vill säga i hela det patriarkala samhället. Och vi som enskilda individer är maktlösa inför det, fram tills att vi går ihop. Det säger emot idén om att vi alla kan om vi vill. Men vi kan inget så länge vi inte gör det tillsammans.
Zohran Mamdani utmanar etablissemangsdemokraten Andrew Cuomo i kampen om titeln som New Yorks borgmästare. Foto: Vincent Alban/The New York Times/AP.
Med löften om ett billigare New York utmanar Zohran Mamdani etablissemanget om posten som New Yorks borgmästare. Men i stället för plånboksfrågor har kampanjen kommit att handla om Palestina. Nu måste vänsterkandidaten övervinna både ”röda faran”-propaganda och rasistiska angrepp.
”Ingen vill ha dina terroristfasoner här. Och kolla din personsökare också, din jävla terrorist.” Så löd ett meddelande som Zohran Mamdani fick på sin telefonsvarare förra veckan. Ett annat varnade honom för att ”starta bilar”.
Den 33-åriga kandidaten i Demokraternas primärval till borgmästarposten i New York är luttrad. Men de senaste veckorna har hoten mot honom ökat markant, vilket har fått stadens polis att utreda dem.
Anledningen är att den demokratiska socialisten med rötter i Indien har klättrat snabbt i opinionsmätningarna inför tisdagens val. I de sista mätningarna inför valet får Mamdani omkring 30 procent, strax bakom huvudrivalen, den tidigare New York-guvernören Andrew Cuomo, som har mellan 38 och 43 procents stöd.
Eftersom Demokraterna traditionellt alltid vinner valen i New York ses detta som det egentliga borgmästarvalet – även om det i slutändan avgörs först i höst, mot republikanen Curtis Sliwa.
Zohran Mamdani har seglat upp som den amerikanska vänsterns senaste stjärnskott under de senaste månaderna. Han gjorde sig känd som en stridbar medlem av vänsterförbundet Democratic Socialists of America (DSA), där han gick med under Trumps första mandatperiod.
Under en period arbetade han för den palestinska socialistpastorn Khader El-Yateems kampanj för att väljas in i New Yorks stadsråd. Sedan 2020 är själv han en av deras nio ”folkvalda socialister” i New York delstatsparlament.
Sedan i höstas har han också gett sig in i kampen om jobbet som borgmästare för en av världens största städer.
Mamdanis kampanj fokuserar framför allt på att göra New York billigare att leva i för låg- och medelklassinvånare. Bland huvudfrågorna finns skarpare hyresreglering, gratis bussar, subventionerade livsmedelsbutiker och allmän gratis barnomsorg. Men det är inte det som hamnat i fokus för debatten om honom.
I takt med att Zohran har ökat i mätningarna har antalet islamofobiska attacker och dödshot mot honom och hans familj ökat.
Som muslimsk kandidat i Demokraternas primärval, särskilt under ett pågående krig i Mellanöstern, är det inte oväntat att Mamdani skulle bli måltavla för rasism och islamofobi. Det menar Grace Mausser som är medordförande för DSA på kommunnivå i New York och samarbetar med Mamdanis kampanj, bland annat genom röstvärvning.
– I takt med att Zohran har ökat i mätningarna har antalet islamofobiska attacker och dödshot mot honom och hans familj ökat, säger hon till Flamman.
– Anklagelserna om antisemitism har varit konstanta, trots att många judiska organisationer i New York officiellt stödjer honom, säger hon, med hänvisning till bland annat nätverket Jewish Voice for Peace och gräsrotsorganisationen Jews for Economic and Racial Justice.
Anklagelserna har bland annat rört Mamdanis val att inte ta avstånd från slagorden ”globalisera intifadan” och ”från floden till havet” i en poddintervju, något som fördömdes av bland annat stadens förintelsemuseum. I intervjun sade Mamdani att orden kan betyda många olika saker.
– I slutändan är det jag hör hos så många en desperat önskan efter jämställdhet, lika rättigheter och att stå upp för palestiniers mänskliga rättigheter, sade han i intervjun, där han även erkände problemen med antisemitism i New York och lovade att öka anslagen för bekämpning av hatbrott.
– De proisraeliska sionisterna har jobbat väldigt effektivt med sin propaganda, säger Grace Mausser.
Mamdani är född i Uganda till indiska föräldrar, något som utnyttjas av hans motståndare. Andrew Cuomos kampanj har till exempel sänt negativa tv-reklamer som visar Mamdani iförd en traditionell indisk kurta och en extern kampanjorganisation (super pac) har på vissa bilder gjort hans skägg buskigare och mörkare. (De skickades dock aldrig ut.)
Ett mer extremt exempel var när delstatssenatorn Sam Sutton förra veckan spelade in ett meddelande från ett skyddsrum i Jerusalem, mitt under pågående iranska raketattacker. ”Det hålls ett borgmästarval denna vecka där en av kandidaterna inte anser att den judiska staten har rätt att existera. Vi vill inte ha denna situation i Amerika”, sade Sutton.
Sådana attacker har tagit hårt på Mamdani, berättar Grace Mausser.
– När Zohran förra veckan fick en fråga från en journalist om varför han inte bryr sig mer om att kallas antisemit blev han känslosam. Han sade att som muslimsk man är det lätt att bli utmålad som ett monster när man uttrycker starka känslor. Så jag tror att det har varit svårt för honom, säger hon, och fortsätter:
Rörelse. Palestinaaktivister tågar över Brooklyn Bridge. Foto: Frank Franklin II/AP.
– Han har hanterat det genom att vara väldigt disciplinerad i sin kommunikation. När han får frågan om Israel har rätt att existera säger han att det har det, med lika rättigheter för alla medborgare.
En annan orsak till attackerna kan vara att Mamdani har intagit en mer kompromisslös hållning i Gaza-frågan än till exempel Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez (AOC). Enligt Grace Mausser beror det både på hans personliga bakgrund och hans förankring i DSA.
– Han ligger för det mesta i linje med båda två. De har båda gett honom sitt officiella stöd nu. Men en skillnad är att han står närmare DSA än Bernie och AOC. De har båda fått vårt officiella stöd, men han är officiell medlem, säger hon och fortsätter:
Hans kampanjlöften är ambitiösa, men kommer också att bli svår agenda att genomdriva.
– De befinner sig i olika situationer. Bernie och AOC befinner sig på kanten av vad som görs i kongressen och de positioner som företräds där i fråga om Israels folkmord på palestinier. Jag vill inte kritisera Bernie eller AOC, men Zohran har tagit en starkare position i den här frågan. I egenskap av muslim har han en större auktoritet. Han kommer också från delstatsparlamentet där han var del av en grupp socialister, så han är van vid att kunna vara modigare och kraftigare i sin retorik.
Om Mamdani vinner tisdagens val väntar dock nya utmaningar. Hans kampanjlöften är ambitiösa, men kommer också att bli svår agenda att genomdriva. Vissa frågor, såsom hyresregleringen, kontrolleras av borgmästaren. Men andra, till exempel gratis barnsomsorg och busstrafik, är tänkta att finansieras genom skattehöjningar för höginkomsttagare och företag, vilket styrs på delstatlig nivå. Och i såväl de rika förorterna som landsbygdens småstäder är intresset för demokratisk socialism avsevärt svalare.
Grace Mausser medger att de förslagen kommer att kräva samarbete med Demokraternas ledare i delstatens parlament i Albany.
– Gratis barnomsorg kräver att lagar klubbas i delstatsparlamentet. Men borgmästarämbetet är mäktigt. Om borgmästaren vill få igenom en lag på delstatsnivå kan han övertyga folk och hitta överenskommelser med politiker i delstatsparlamentet. Som ledamot där är man en av 200 personer. Men om man är borgmästare i New York styr man landets största stad, så man har mer makt.
Andra mindre reformer som hon tror att Mamdani kan få igenom är höjda löner för stadsanställda, förbättrad sophämtning och implementera lagar som den korruptionsåtalade föregångaren Eric Adams har vägrat genomdriva. I USA är detta ett radikalt program, vilket märks på motståndarnas kritik som ofta utmålar Mamdani som en farlig kommunist på ”röda faran”-manér. New York Times, som traditionellt inte tar ställning mellan borgmästarkandidater, avfärdade i en ledare (16/6) Mamdani som alltför oerfaren och kompromisslös för att leda staden.
– De försöker skrämmas. Andrew Cuomo och mittenpolitiker säger att New York inte är redo för en socialist. Men jag tror att vi står inför ett skifte i denna stad. Folk vill inte längre ha en Demokrat som försöker triangulera mellan att vara en fascist och progressiv för att locka dem i mitten. De vill ha någon som talar om vanliga arbetares problem, säger Grace Mausser.
– När de säger att Zohran är farlig för New York är frågan: ”Är New York-bor nöjda med hur staden styrs?”
Jakten på skönhet är kantad med blod och knäckta ben i nya versionen av ”Askungen”. Foto: Lava films.
I den norska vuxenversionen av Askungen står den fula styvsysterns förtvivlade jakt efter skönhet i centrum. Olga Ruin upptäcker hur estetisk kirurgi flyttat in från sagans brutalitet till vardaglig egenvård.
En ung, söt kvinna begråter sin döda far. Hennes blonda hår ligger utslaget över den ruttnande kroppen där vita likmaskar kravlar runt. En stinkande påminnelse om begravningen som ännu inte blivit av. I sina händer håller hon de vackra ljusblå trasorna från klänningen som hennes styvsyster har rivit sönder. Men genom tårarna uppenbarar sig hennes döda mor som berättar för Askungen att hon visst ska få gå på prinsens bal, varpå de små maskarna börjar spinna ihop klänningstyget på nytt.
Helvete, hur ska det nu gå för den fula styvsystern? När den norska debutregissören Emilie Blichfeldt vrider blicken från Askungens till styvsysterns perspektiv blir det omöjligt, i alla fall för mig, att inte våndas när den väna underdogen ska pimpas med klänning och pumpavagn.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Ester Berg är poet och pluggar till lärare. Foto: Leonard Stenberg.
”Åt pyttipanna i soffan. Naked Attraction på femman”. "Schlager om sommaren" av Ester Berg är en stabil debut om ett brustet hjärta som vägrar gå i kbt.
Det kan knappast vara en slump att en av Ester Bergs få namngivna karaktärer, vännen till det dumpade och deprimerade diktjaget, heter Kristina.
Kristina Lugn (1948–2020) kombinerade humor och mörker med en släng av barnslighet. Jag kom att tänka på henne under fjolårets poesidebatt om ironi, då Dante Löfmarck (GP 3/3 2024) anklagade den samtida poesin för poserande ironi.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Artikelns författare firar midsommar. Foto: Privat.
Hur firar du midsommar?
Jag ska träffa några vänner med familjer, dansa som grodor, dricka snaps, och om jag spelar korten rätt: skjuta med värdparets välspända långbåge. Jag lär också lägga upp en selfie framför en svensk flagga på Instagram – alltid retar det någon.
Kring midsommar diskuteras ofta hur inbjudande svenska traditioner är. Jag tillhör dem som tycker att vänstern inte ska tävla i gnäll på nationaldagen, utan snarare se det fina i traditioner – och visa att vi på vissa sätt är bättre på dem.
När jag jobbade med litteratur och musik på ett studieförbund i Uppsala arrangerade vi många poesiläsningar, inte sällan med läsningar av svenska klassiker som Stig Dagerman. Publiken var alltid smockfull av invandrare. Det gäller till och med den enda öppna nationalisten jag stötte på i sammanhanget, den ideologiskt ombytliga poeten Mohamed Omar, som ett tag hette Eddie Råbock (och som nu heter något helt annat, men ska få vara anonym). I övrigt var de flesta som intresserade sig för levande svensk kultur vänster.
I förrgår publicerade vi en himmelskt läst artikel av Joel Halldorf, som handlade om frikyrkornas ansvar efter Gaza. Vissa församlingar tror nämligen starkt på kristen sionism, det vill säga tanken att den moderna staten Israel är uppfyllandet av profetian om Jesu andra återkomst.
Om du inte har läst hans kunniga uppgörelse med denna tanke – gör det!
Gensvaret har varit enormt, och det är inte konstigt. Kristdemokraterna må framställas som den svenska frikyrklighetens politiska arm, inte minst från oss till vänster, men det är inte helt rättvist. Som inte minst Joel Halldorf har beskrivit finns i den svenska frikyrkligheten även en lång tradition av samröre med arbetarrörelsen.
Det har jag själv märkt av i Ångermanland och Västerbotten, där jag har rötter på mammas sida. Överallt finns små missionsförsamlingar som driver mysiga loppisar och kaféer som samlar in pengar till Gaza, allt i det tysta. Och flitiga läsare av mina veckobrev känner till min kärlek till den amerikanska frikyrkopastorn Martin Luther King – som kombinerade gåshudsframkallande frälsningstal och ihärdigt folkrörelsearbete med ett försonande budskap om att inte låta överklassen lura svarta och vita arbetare att de har olika intressen.
Kanske har vissa därför börjat förstå att vänstersidan faktiskt värnar mycket av det som traditionalister håller högt. I SCB:s stora vallokalsundersökning fanns det bara ett parti som tappade väljare till Vänsterpartiet – nämligen 0,2 procentenheter från Kristdemokraterna. Min kollega Jacob föreslår att vi kallar dem ”Nooshi-kristna”.
Det är inte så konstigt. Det är vänstersidan som ser till att det finns kulturskolor och studieförbund som håller klassikerna vid liv, och museer där svenska konstskatter kan hänga. Och medan jämställda äktenskap håller längre, är det välfärden som hållit uppe barnafödandet i Norden på en högre nivå än andra OECD-länder. Det är fullt möjligt att stå upp för allt detta, och samtidigt värna sexuella minoriteters och andras rätt att leva hur man vill – inklusive att skriva ”kuken” på flaggan om man så önskar.
Så i morgon firar jag glatt med jordgubbar och svenska flaggor. För jag vet att jag älskar det här landet mer än varje enskild nationalist.
När 41-årige homosexuelle Allan blev satt i Migrationsverkets förvar, hotad av utvisning till ett allt mer homofobt Ryssland i krig, spetsades många par kattöron. Ett dussin bekanta från furry-subkulturen tog sig ända till Flen för att visa sin solidaritet genom stängslet.
”OwO!”
Allans kan inte skicka emojis med sin lånemobil i förvaret, och reagerar därför på beskedet om att han ska få besök med en klassisk furry-smiley i text.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Reformen av högkostnadsskyddet kan göra det svårare för fattiga att få tag på viktiga mediciner, menar debattören. Foto: Jessica Gow/TT.
Den första juli höjs taket för högkostnadsskyddet med 900 kronor.
Ett beslut som drabbar fattiga hårdast, medan de rikaste belönas med sänkt skatt. Regeringen måste ställas till svars för sina prioriteringar.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Ingen kan blunda för att många svenskar har det tufft ekonomiskt. Lågkonjunkturen och arbetslösheten gör det svårare för allt fler att få livet att gå ihop. Siffror från Rädda barnen visar att de ekonomiska svårigheterna för folk med låga inkomster har ökat markant bara det senaste året. I dag är det tre av tio ensamstående föräldrar med låga inkomster som anger att de har svårt att äta sig mätta. Och hälften av samma grupp uppger att de inte haft råd med näringsrik mat, säsongsriktiga kläder och fritidsaktiviteter för barnen.
Detta är den verklighet som allt fler hushåll i Sverige lever med. Hundratusentals lever i barnfattigdom, i ett av världens rikaste länder. Ändå blundar regeringen. Från och med 1 juli blir även läkemedlen dyrare. Då träder höjningen av egenavgiften inom högkostnadsskyddet i kraft, och gränsen höjs med från 2 900 till 3 800 kronor.
Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar.
Vi i Gröna Studenter tycker att regeringens prioritering är absurd. Att höja priset på läkemedel kommer att slå mot dem som har det tuffast. Och det som gör regeringens agerande ännu värre är att de samtidigt öser pengar över de rika.
Regeringens nya skatteregler sänker skatten för riskkapitalister, en grupp som utan tvekan har råd att bidra till statskassan, med så mycket som 600 miljoner kronor under det första året. För den som tjänar 62 500 kronor i månaden sänks skatten med 836 kronor, fem gånger mer än för dem som tjänar 25 000 kronor.
Det är beklämmande att regeringen prioriterar skattesänkningar för de rikaste framför priset på mediciner. De med svagast ekonomi kan nu behöva tvingas välja mellan mediciner och mat.
Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) motiverar höjningen av egenavgiften med att det ska säkra läkemedelssystemets framtida finansiering. Vi delar hennes oro för hur det ska finansieras när det saknas värdefulla satsningar i statsbudgeten. Sveriges Kommuner och Regioner larmar om att alla 21 regioner brottas med underskott och är i behov av större satsningar än vad regeringen presenterar i sin budget. Staten måste ta ett större ansvar för sjukvården i detta tuffa ekonomiska läge och sluta låta låginkomsttagare ta smällen för regeringens politik.
Att höja priset på läkemedel riskerar dessutom att leda till fler sjukskrivningar vilket blir ännu dyrare på sikt. Kostnaden för sjukskrivningar i Sverige ligger på över 92 miljarder kronor, och beror i hälften av fallen på psykisk ohälsa. Vi har inte råd att svika dem som behöver dessa läkemedel och är i riskzonen för att bli sjukskrivna.
Vi i Gröna Studenter tycker att regeringen gör fel när de tar från de sjuka och ger till de rika i form av skattesänkningar. En välfinansierad välfärd är en investering i framtiden och helt nödvändigt för ett friskare och rikare samhälle.
Björn Söder talar i riksdagen i september 2022. Foto: Anders Wiklund/TT
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Så gör Tidöregeringen det igen. Direktstyr statliga myndigheter i sin ”heliga” kamp mot folkrörelserna. Det som arbetarrörelsen har byggt upp måste raseras och det ska gå fort, helst så mycket förstörelse som möjligt på mandatperiodens fyra år.
I kommunikationen från regeringen vill man få det att framstå som att inga ändringar är gjorda, ”allt rullar på som vanligt”. Business as usual. Men Sveriges andra största parti, de som egentligen styr landet, är ärligare.
SDs Björn Söder slår återigen fast att ”Sida ska läggas ner” (DN 15/6). Han är missnöjd med hur partiets egna biståndsorganisation Hepatica behandlats sedan de bildades. Han är missnöjd med Sidas tjänstemän och han är även missnöjd med andra statliga tjänstemän. ”Många tjänstemän i Sverige bör bytas ut”.
Men Benjamin Dousas statssekreterare Diana Janse är toppen tycker Söder. Hon gör ju precis som SD vill, lyfter luren till generaldirektör Granit och får jobbet gjort. Statssekreteraren ordnar så att Olof Palmes Internationella Center (OPC), på en dag och som enda organisation, stoppas att ta del av SIDAs medel. Hon fixar också så att UNWRA, trots SIDAs egna rekommendationer att fullfölja utbetalningen av biståndet, blir utan stöd. Och hon svingar trollspöet så att Hepatica äntligen belönas efter allt hårt slit för att hjälpa specifikt kristna och pensionärer.
Inget fel med de målgrupperna, men bistånd handlar om humanitär hjälp för mänskligheten där den behövs, oavsett vilken religion eller kulturell grupp man tillhör. Bedömningen måste vila på grundläggande mänskliga värden.
Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.
Det regeringen gör med biståndspolitiken är att med ”kirurgisk precision”, för att låna en formulering från Palmecentrets generalsekreterare Oscar Ernerot, följa Trumps och Orbáns politiska massakrer av demokratin hack i häl.
Beslutet om att stoppa stödet till OPC:s verksamhet inom civilsamhället internationellt får oerhörda konsekvenser. Det kommer att hämma demokratiutvecklingen i länder med ett redan svagt demokratikapital. Det handlar om civilsamhällsorganisationer i länder som Belarus, Georgien, Palestina, Moldavien, Namibia och Filippinerna som inte längre kommer att erhålla stöd genom OPC.
Strategin att attackera folkrörelserna och civilsamhället i stort började dock tidigare.
Mandatperioden inleddes med ett praktnummer av regeringen. Med Tidöavtalet i handen på väg från den inledande slottsbataljen rattade de bilen rakt mot det första budgetbeslutet att påbörja nedmonteringen av folkbildningen. En tredjedel av studieförbundens totala verksamheten – 500 miljoner kronor – skär regeringen bort under perioden 2024-2026.
Två studieförbund – Kulturens Bildningsverksamhet och Ibn Rushd – har redan fått stänga ned och de åtta som är kvar kämpar för sin överlevnad. Kulturhus, replokaler och konsertlokaler släcks ned på löpande band och Sverige blir tystare, tråkigare och dummare.
Kulturministern pratar ofta starkt och vältaligt om bildning, om att ge alla möjligheter att kunna navigera i det kulturella landskapet. Den som har en annan kulturell bakgrund än etnisk svensk ska få kompasshjälp genom den kulturkanon som herr Trägårdh kommer att presentera senare i år.
Man kan tycka vad man vill om en kanons vara eller icke-vara, men om bildning är något viktigt och som ska stödjas, då är det helt oförståeligt varför studieförbundens verksamheter ska krympa till den grad att en medborgare måste åka många, många mil för att komma till närmsta studieförbundsavdelning.
I veckan presenterade Parisa Liljestrand utredningen om breddad finansiering till kulturen. Vid presskonferensen slog kulturministern återigen fast att viljan att öka den privata finansieringen absolut inte har någonting att göra med att det offentliga stödet ska sänkas. Det ska verkligen hållas på samma jämna nivå , säger hon.
Dilemmat är att den offentliga finansieringen redan är fullständigt urholkad av Baumols effekt, det vill säga när kostnaderna för löner, lokaler, varor och tjänster ökar markant under längre tid, medan intäkterna står stilla. I vissa fall handlar det om rena sänkningar av det statliga stödet.
Sådant slår extra hårt inom kulturområdet.
Regeringen är inte lika tydlig som SDs Björn Söder när det kommer till deras politik inom folkbildning och kultur. Men strategin är tydlig. Även inom dessa områden ska paradigmskiftet genomföras.
En sak har dock Tidögänget kraftigt underskattat när det gäller den samlade strategin för att rasera folkrörelsernas arbete inom bistånd, civilsamhälle och kultur och det är hur befolkningen reagerar.
När effekterna av de politiska besluten kommer nära och lokalsamhället drabbas av nedstängda mötesplatser och verksamheter som funnits i 100 år, då blir motreaktionen kraftig.
Den kraften som då sätts i rörelse är civilsamhällets raison d’être och den kraften är stark.
Statsminister Ulf Kristersson (M) besöker elever från årskurs sex på grundskolan Vittra Forsgläntan i Kungsbacka som infört mobilförbud, den 14 april 2025. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.
Politikerna har tappat de ungas förtroende. Så här kan de vinna det tillbaka.
Intervjun med mig i SvD, ”Du pekas ut som dum, obildad och ond”, hamnade på tidningens förstasida. Med armen djupt nere i torktumlaren pratade jag öppet om varför så många unga män känner sig svikna av politiken.
Men faktum är att det inte bara handlar om män. Problemet är större än så. Bara en av fyra unga tycker att samhällets framtid ser ljus ut. Majoriteten har tappat tron på politiska lösningar och inte ens hälften instämmer helt i att demokrati är det bästa systemet.
Politiken håller på att tappa en hel generation av unga och det är ett enormt demokratiskt problem. För oavsett vem som vinner valet så lär det, om inget ändras, bli för att de är ”de minst dåliga”. Inte för att unga på riktigt tror på dem.
Så här är sju sätt politiken kan vinna tillbaka ungas förtroende:
1. Ge oss visioner att tro på
”Vi har Black mirror, men var är vår White mirror?” undrade en vän nyligen. Vi unga är nämligen trötta på att dränkas i dystopier. Vi törstar efter politiker som vågar drömma stort och måla upp ett Sverige värt att tro på.
2. Sluta läxa upp, börja lyssna
När jag intervjuade Sara från Karlshamn, en ung före detta missbrukare, sade hon: ”Politikerna måste ut och prata med folket. Försöka att faktiskt lyssna.”
Orden hade lika gärna kunnat komma från någon av mina barndomsvänner. När unga känner att framtiden är hopplös förtjänar de mer än ett ”ja, men du är dum som röstar på SD”. För i stället en dialog i ögonhöjd och visa genuin nyfikenhet inför vår verklighet.
3. Visa att ungas känslor är politik
För de av mina klasskamrater som slutade tro på politiken började det oftast med en känsla. Ilska över att inte ha ett jobb, att bussen inte kommer i tid, eller över folkmordet i Palestina. Men allt det är ju politik! Avfärda inte känslorna, utan erkänn dem och hjälp unga att använda dem för förändring.
4. Fixa skolan
När jag började i högstadiet på Parkskolan i Osby slogs vår klass ihop med två andra. Då räckte varken datorer eller skolböcker till, så vi fick dela. Sjukskrivna lärare ersattes med vikarier utan utbildning. Skolkuratorn var bara där någon dag i veckan. När skolan fungerar så dåligt är det inte konstigt att många tappar många tron på politiken innan de ens fyllt arton.
5. Stå på ungas sida, inte elitens
”Det är så sjukt att du håller på med politik”, sade en barndomsvän. Jag stämde inte in på hans bild av politiker – en liten grupp verklighetsfrånvända kläggmänniskor som skor sig på folket. Det hjälper nog inte att Sverige rankas rekordlågt i korruptionsindex, svenska ministrar sysslar med suspekt aktiehandel, och svängdörrarna snurrar fritt mellan lobbyism och politik.
6. Var ärlig med svårigheter
I SvD-intervjun säger jag att politiker måste kunna ge enkla analyser och svar. Men de måste också vara sanna. Unga ser igenom ordbajs och tomma löften, så visa respekt genom att vara öppen med politikens begränsningar och tala klarspråk om målkonflikter.
7. Var där unga är
Förmodligen inte på Facebook, i dagstidningarna, eller ens i ditt hörn av Instagram. Gör ett konto på Tiktok, Youtube eller Discord. Och förstå plattformen du verkar på. För att vara trovärdig och tränga igenom algoritmerna måste du börja med att förstå ungas språk, kultur och trender – och interagera med dina följare. (Behöver du hjälp får du gärna skicka ett meddelande på Tiktok.)
Bonus: Kom ihåg att de flesta inte bor i Stockholm
Nio av tio unga bor någon annanstans, och de som bor i landsbygdskommuner känner sig bortglömda av samhället. Om man vill vinna tillbaka ungas förtroende är sådana kommuner en bra plats att börja på.
Simona Mohamsson, Liberalernas nuvarande partisekreterare, efterträder Johan Pehrsson som partiets nya partiledare. Foto: Pontus Lundahl/TT.
Småföretagare, pr-lobbyist, SD-kritiker. Nu ska Sveriges minsta riksdagsparti ledas av Sveriges yngsta partiledare, som brinner för demokrati – men tar frågor om Palestina i andra forum. ”Verkligen glädjande”, skriver hennes tidigare chef på pr-byrån Narva.
Simona Mohamsson, 30, ska bli ledare för Liberalerna. Det föreslår partiets valberedning under torsdagsmorgonen. Hennes uppgift blir att samla och mobilisera partiet, enligt valberedningens ordförande Lars Persson Skandevall.
– Skojarna från vår skattefinansierade välfärd ska helt bort, och det måste hela borgerligheten ställa sig bakom, säger hon på presskonferensen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Människor samlas för att sörja offren för skolskjutningen i Graz, den 12 juni 2025. Foto: Darko Bandic/AP/TT.
Flera av de senaste årens skolattacker i Sverige och Europa har haft kopplingar till högerextrema nätmiljöer. Ändå framställs gärningsmännen ofta som ensamma, sjuka och ideologiskt vilsna. Politikerna måste sluta blunda för ideologins betydelse – och för den roll de själva spelar.
Den 12 juni föll domen mot 15-åringen som knivmördade en 31-årig man i Norrköping. På grund av sin låga ålder dömdes han till fyra års sluten ungdomsvård.
Men i rapporteringen har en avgörande aspekt hamnat i skymundan: mördarens politiska ideologi. Som Flamman kunde visa lyssnade han på nynazistiska rockband och poddar omedelbart efter dådet, samt sökte på låttexter med rader som ”häng dem högt, skär av deras halsar”.
Två dagar före domen inträffade Österrikes värsta massmord i modern tid. En 21-årig man mördade tio elever på en skola i Graz, och tog sedan sitt liv. Flamman kunde som första tidning i världen visa att han följde nazistiska konton i sociala medier.
Kanske var även det alltså ett ideologiskt dåd. Samtidigt hade han själv gått i skolan utan att få slutbetyg. Var det en hämnd mot ett dysfunktionellt skolsystem? Eller ett uttryck för psykisk ohälsa, då polisen beskriver honom som en ”introvert” med skjutspel som sin ”stora passion”.
Allt detta kan stämma samtidigt.
Som Centrum för våldsbejakande extremism (CVE) skriver i sin årsbok för 2024/2025: ”alla komponenter spelar roll – och […] de samverkar. […] Därför bör man undvika binära frågor: ’Är det ideologi eller psykisk ohälsa?’, ’Är drivkraften mobbning eller extremism?’. Svaret är nästan alltid både-och, inte antingen-eller.”
Men i debatten framställs det ofta som att förklaringarna utesluter varandra. Man utgår från att det ska finnas ett enda, tydligt motiv. Om bilden är rörigare tyder det på varje dåds unika karaktär, och ett trasigt psyke som vi aldrig kommer att begripa.
Den österrikiska mördarens bakgrund liknar massmördaren på Campus Risbergska i Örebro. Han återvände till sin Komvuxskola för att mörda elever, nästan uteslutande med utländsk bakgrund. Men då han aktivt rensat bort sina digitala spår, har polisen inte hittat något motiv. Högern menar nu att vi därmed vet att dådet inte var ideologiskt motiverat – vilket är något helt annat.
Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen.
Vad anonyma troll ropar om i Hanif Balis kommentarsfält på X kan man alltid ignorera. Direkt oansvarigt blir det dock när statsåklagare Elisabeth Anderson och kriminologiprofessor Susanne Strand tvärsäkert avfärdar ”rykten om främlingsfientliga motiv” (Nerikes Allehanda, 13/6). När en vit man skjuter människor med utländsk bakgrund på en invandrardominerad skola, så får det en skrämseleffekt, oavsett om han hade ett sådant motiv eller inte.
Vad avslöjar de med sin iver att städa bort ideologin?
I borgerlighetens fall en obekväm insikt. Man styr med ett nazistgrundat parti, som i förra valet hade 214 kandidater med kopplingar till högerextremism. Sverigedemokraternas ständiga hets mot muslimer kan mycket väl sporra våldsamma individer, som vill ge sina dåd politisk laddning.
Med tanke på hur många massmördare som finns i rasistiska nätmiljöer är det förstås besvärande att man inom Tidöavtalets ramar har kommit överens om att aldrig kritisera Sverigedemokraternas rasism.
Dessa miljöer stärks nämligen om politiker uttrycker sig allt råare om svenska medborgare. För som CVE skriver i sin årsbok: ”När gränsen för vad som är normalt att uttrycka flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister anser sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning utan även för att begå brott.”
Och oavsett hur varje enskild skjutare motiverar sig, så är det tydligt att den högerextrema miljön ofta finns med i den större bilden. Det märks tydligt i våldsamma nätrörelser som 764 och No Lives Matter, som ständigt beskrivs som ”nihilistiska” trots att de – som Mathias Wåg har visat i Flamman (nr 42/2024) – har kopplingar till både satanism och nazism.
Det här må vara ensamma killar som fallit illa, och det behövs en rad insatser inom psykisk ohälsa och arbetslöshet, samt kanske även striktare vapenlagar och ett samtal om hur vi bryter ensamheten i sociala medier.
Men vi får inte glömma den ideologiska komponenten. Och den behöver inte vara så direkt som att man ”tror” på det. Det är snarare ett återkommande element i en bredare nätmiljö av kvinnohat, nihilism, rasism och martyrfantasier. Från sådana digitala miljöer kommer många av de gärningspersoner som ligger bakom en stor mängd våldsdåd på svenska skolor det senaste årtiondet – i Trollhättan 2015, Eslöv 2021 och Kristianstad 2022.
Möjligen finns en rädsla för att hjälpa mördarna genom att skriva in dem i denna mörka kanon, och på så sätt även uppmärksamma deras dåd mer. Men nihilistiska massmord kommer alltid att väcka uppmärksamhet. Vi måste snarare tala öppet om de våldsamma nätmiljöer som förgiftar de unga männen – och de politiker som pekar ut delar av befolkningen som främlingar och förrädare, vars liv är mindre värda.
Därifrån är det inte långt till tanken att om vi bara blir av med de här människorna, så mår vi bättre sedan.
