Flickan var bara tolv år när en närstående man inom familjen började förgripa sig på henne. Det skulle fortsätta i över fem år.
Mannen var sedan tidigare dömd till fängelse för incest, men var ständigt närvarande under hennes uppväxt. Han var ”världens bästa och tryggaste”, tills hon började närma sig puberteten. Då började mannen plötsligt lägga sig på henne och trycka ned henne i sängen med sin kroppstyngd när han skulle väcka henne på morgonen.
Övergreppen skedde i hemmet, ibland med andra vuxna närvarande. De maskerades ibland som ”massage” eller ”morgonkram”. Flickan, som i den här texten kallas Sara, men som egentligen heter något annat, berättade inte för någon. Detta trots att hon tidigt började träffa psykologer. Hos henne tog sig övergreppen uttryck i ätstörningar, ångest, depression, och självskadebeteende. Sara berättar att hon tror att hon i dag, bokstavligen, gått igenom alla terapiformer som finns. Men om övergreppen i hemmet kunde hon inte säga någonting på grund av anmälningsplikten.

Psykologen är skyldig att anmäla

Psykologer har i vanliga fall tystnadsplikt, men om det gäller övergrepp mot barn finns ett undantag. I de fallen är psykologen skyldig att anmäla misstänkta brott till polisen.
– Jag hade ju ingen uppfattning om rättssystemet, jag hade ingen uppfattning om polisen, om konsekvenser. Jag förstod bara att jag kommer aldrig kunna berätta om honom, för om psykologen anmäler så kan jag inte gå hem igen, säger Sara till Flamman.
Hon gjorde vad hon beskriver som en konsekvensanalys. Hon räknade på vilka släktingar som skulle bli ledsna och arga, vilka som skulle tro henne och inte, och vad det skulle innebära om hon flyttade till ett fosterhem, både för henne och för hennes familj.
– Jag valde där, vid typ 12 års ålder, att isolera skadan till mig själv, säger hon till Flamman.
Det skulle hon fortsätta med fram tills att hon var 18.
– Så jag gick hos psykologen via socialtjänsten, sedan slussades jag över till barn- och ungdomspsykiatrin. Där gick jag tills jag blev 18. Jag var rakt under näsan på dem hela tiden, så himla nära hjälpen att jag nästan kunde röra vid den, känna värmen. Anmälningsplikten är som att stå ute i kylan och titta in genom ett fönster på värmen. Det liksom finns där alldeles nära, och man kan nästan känna hur skönt det vore att bara få släppa ut lite i ett tryggt rum. Tänk att bara få dela lite, få viska lite. Tänk om bara någon kunde se mig.

‘
Revolution i Sverige

Rörelsen #MeToo drog in i Sverige under hösten och fick stor uppmärksamhet efter att journalisten Cissi Wallin berättade om hur en före detta kollega på Aftonbadet våldtagit henne. Efter det har tiotusentals kvinnor skrivit under upprop och vittnesmål från en lång rad olika arbetsbranscher. Enligt Google har #MeToo inte fått så stor spridning någon annanstans på jorden som i Sverige. Det kallas för en revolution.
– #MeToo är en vinst för just den problematiken, sexuella trakasserier på arbetsplatser eller våldtäkter. Men man måste förstå att #MeToo är just en isolerad vinst. Det finns så många andra kvar, som inte inkluderas i #MeToo, de som fortfarande väntar på sin frigörelse och sin revolution, säger Sara.
– Jag vill inte på något sätt förminska den styrka och det fina som finns i #MeToo, men jag tycker att det är viktigt att problematisera det som inte finns med.

Det finns så många andra kvar, som inte inkluderas i #MeToo, de som fortfarande väntar på sin frigörelse och sin revolution

Vid arton års ålder kunde Sara till slut berätta och få hjälp, utan att riskera att någon skulle polisanmäla mot hennes vilja. I dag lider hon av posttraumatisk stress, ett tillstånd som anses förvärras om den drabbade inte får hjälp snabbt. Bland symptomen finns sömnsvårigheter, ångest och ständig vaksamhet. Beröring, även om den kommer från hennes partner, kan fortfarande vara obehagligt.

”En jobbigare form av alienation”

Vad som hindrar #MeToo från att vara alla sexbrottsdrabbades revolution är enligt Sara att vissa sexualbrott fortfarande inte går att prata om öppet. Det är hon vad vid.
– Men det är och har varit extremt jobbigt att få denna känsla även av feminister, kvinnorättskämpar, de som står på barrikaderna och ska befria. De som jag någonstans har känt är på min sida, att till och med de vänder bort blicken och inte låtsas se. Det blir en jobbigare form av alienation, inte ens hos ”mina egna” syns jag, säger hon till Flamman.
– Det pratas om #MeToo som en revolution, och jag tänker att vi också måste kunna prata om det vi lämnar bakom oss. De som inte blir fria i och med #MeToo, de som är kvar i mörkret. Annars tror jag att det finns en risk för att man tror att #MeToo har rensat ut och liksom luftat, när man egentligen bara har gläntat på en dörr och sneglat över tröskeln.
Hur nära är vi ett genombrott av den typen #MeToo inneburit för andra sexualbrott när det gäller incest?
– Jag skulle säga att vi inte är nära alls, av den enkla anledningen att det inte pratas om det. Vi är ändå rätt bra i dagens samhälle på att prata om våldtäkter, om tafsande och så vidare. Det är  fortfarande otroligt mycket skam och skuld i det, men vi pratar i alla fall om det. Incest pratas det aldrig om. Trots att det sker hela tiden, i så många hem.