2017 var året då LSS omtalades i larmrapporter, skulle räddas, inte skulle räddas, utredas och fram och tillbaka. Forskaren och LSS-debattören Niklas Altermark reder ut vad man egentligen ska tro om LSS-året 2017.
Det har varit mycket fram och tillbaka med LSS under året. Är det mest fram eller mest tillbaka?
– Under året har krisen inom assistansen blivit mer akut, fler har drabbats och läget är minst lika allvarligt som när året började. Samtidigt har assistansen nu hamnat högt upp på den politiska agendan, vilket är en förutsättning för de som vill få till förbättringar under 2018.

Vissa förbättringar har meddelats under året – är de tillräckliga?
– Nej. Det var en stor seger för funkisrörelsen att tvinga regeringen att annonsera en lagändring som svarar mot domen från Högsta förvaltningsdomstolen från i juni i år, men denna lagändring löser inte flertalet av de problem som besparingspolitiken har lett till. De som har förlorat assistans under den här mandatperioden kan inte hoppas på att få tillbaka sina timmar, insatsen personlig assistans är alltjämt långt ifrån vad som beskrivs i LSS förarbeten från början av 90-talet.

Nästa år kommer det en utredning – är den något att hoppas på?
– Hoppas ska och kan man, så klart, men det är svårt att se att LSS-utredningen kommer att kunna förbättra dagens situation där människor förlorat livsviktigt stöd, utan att direktiven till utredningen förändras. Det är i dagsläget inskrivet i utredningsdirektiven att man ska hitta sätt att spara pengar. Av det som läckt från utredningen låter det inte heller som det är förbättringar som kommer att aviseras. Det finns en stor risk för att vi om ett år kommer ha en situation där ytterligare försämringar av assistansen ligger på bordet som utredningsförslag.

I år har vi sett många stora protester från drabbade och anhöriga. Vad behöver hända under nästa år?
– För att LSS ska förbättras behöver vi ytterligare protester och ett bibehållet opinionstryck. Det är valår och partierna behöver ge oss vallöften kring hur de står i frågan. Det är osannolikt att Socialdemokraternas eller Moderaternas grundläggande inställning till assistansen kommer att förändras, så det handlar om att få de mindre partierna att binda sig vid masten och säga att man inte kommer att stödja en regering eller budgetar som innebär att assistansen urholkas.

Sigurd Magnusdotter från Klimatfronten åtalades efter en civil olydnadsaktion i Malmö tidigare i år. Flamman frågar henne hur det gick med kampen för att rädda klimatet under 2017.
2017 var året då vi började skämmas över att flyga, då de stora tidningarna inrättade klimatreportrar, och Henrik Schyffert ville att vi skulle sluta äta kött. Går det bra nu?
– Nej, det gör det verkligen inte. Utvecklingen är på väg åt helt fel håll. Jag känner faktiskt viss hopplöshet över att det redan är försent. Klimatrörelsen växer fort. Men samtidigt som det här händer så ökar tillväxten och vi konsumerar mer än någonsin förr.Det är mycket fokus på att man ska bli vegetarian, men det är inte så vi kommer undkomma en enorm klimatkris.

Parisavtalet firade två år samtidigt som president Donald Trump meddelade att man lämnar avtalet. Vad har det för effekter?
– Jag tycker inte att det känns som att det är något stort hopp i dagsläget. Särskilt eftersom USA hoppade av. Det görs dock ganska lite även i Sverige för att leva upp till parisavtalet. Det måste med i alla beslut, från kommunal nivå, om det ska ha någon effekt. Dessutom bygger det på ett mål om en temperaturökning på två grader. Två grader är fortfarande för mycket.

Vad behöver hända nästa år för att det ska bli mer hoppfullt?
– Vi behöver börja samarbeta mer. I Malmö har vi startat Klimatfronten som är ett nätverk för att samla folk som håller på med solidaritet och  jämlikhet kring klimatet. Samarbete är jätteviktigt. I valrörelsen måste vi hålla trycket uppe så att politikerna tvingas prata om det här. Klimatet är en så himla jobbig fråga att ta tag i. Det är mycket lättare att prata om pensioner eller något annat där man kan se en förändring på bara tio år, och utan att behöva ändra hela vår livsstil.

Du har blivit åtalad i år – går det inte att rädda klimatet inom lagens ramar?
Jag anser att läget just nu är så akut att vi behöver använda oss av många olika metoder,  och civil olydnad är ett jätteviktigt sätt att göra det på. Jag tror att civil olydnad är ett sätt att fästa uppmärksamhet på de problem som finns.

Om du får önska dig en svensk klimatpolitisk förändring under 2018, vad skulle det vara?
– Det skulle vara att alla tankar på att öppna nya fossilgashamnar i Sverige stoppas. Att regeringen säger: Nej, det tänker vi inte göra.

Misstroendevotum, blocköverskridande överenskommelser och oräkneliga frågor om vem som ska regera med vem. Statsvetaren och socialdemokraten Ulf Bjereld reder för Flamman ut vad man kan lära sig av det politiska spel som dominerade årets debatt.
Året innan valrörelsen lägger enligt många grunden för det som komma skall. Kan man utläsa något av vad som blir viktiga frågor av året som gått?
– Något tror jag att man kan säga, sen vet man aldrig med säkerhet. Jag tror att man kan säga två saker: vi har ett mycket polariserat läge, och mycket tyder på att det kommer att hålla i sig. Det är ett hårt läge, där man inte gärna tolkar sin motståndare välvilligt. Det är ett nervöst, taggigt politiskt klimat.
– Det andra är att de frågor som dominerat väldigt länge, migration och brott och straff, de kommer att fortsätta vara viktiga nästa år.

Det pratas om en blocköverskridande uppgörelse efter valet. Hur mycket har det förberetts under året?
– Väldigt lite. Speciellt med tanke på det jag säger nu, att det har blivit en väldigt polariserad debatt. Det har samtidigt varit ett stort antal blocköverskridande överenskommelser som man kan falla tillbaka på. Dessutom är alternativen till ett blocköverskridande samarbete faktiskt helt enkelt väldigt få.

SD tycks tappa fart för första gången på länge. Vad beror det på? Kan man vänta sig att det fortsätter i den riktningen?
– De har i praktiken stått still i opinionen i flera år. Det vi har sett nu är tendenser till en nedgång. Det kan tyckas märkligt när både polariseringen och dagordningen gynnar dem. Men det finns ingen naturlag som säger att ett Sverigdemoratiskt parti ska gå framåt. Utan de här faktorerna hade de legat ännu lägre.

Det har varit högt tonläge, ministeravgångar och flera hot om misstroendevotum. Är det såhär det kommer att vara nu?
– Det beror väldigt mycket på det parlamentariska läget. Läget som vi har nu är unikt i Europa. Det finns en högermajoritet, men denna högermajoritet låter en rödgrön majoritet regera. Det är klart att det kostar på väldigt mycket mentalt och att den frustrationen gör att man kanske uttrycker sig mer aggressivt.

Skulle ett blocköverskridande samarbete innebära mer lugn och ro?
– Ja, det tror jag absolut.

I och med #MeToo har det strukturella förtrycket av kvinnor varit aktuellt som kanske aldrig tidigare. Judith Kiros, skribent i DN och på Flammans ledarsida förklarar det feministiska året 2017.
Nyligen lovade regeringen både fler pappamånader och samtyckeslagstiftning. Går politiken framåt?
– I vissa frågor, absolut, men i stort känns det som om 2017 har varit de politiska rörelsernas år – från Ung i Sverige, till antifascisterna i Göteborg, till protesterna mot G20 och #MeToo. Där är framåtrörelsen.

#MeToo har fått mer uppmärksamhet i Sverige än någon annanstans i världen. Är det ett tecken på hur långt vi har kommit eller hur långt vi har kvar?
– Jag tror att vi har långt kvar – #MeToo blottar allvarliga strukturella problem, särskilt för kvinnor som saknar ekonomiskt och socialt kapital. Förhoppningsvis innebär #MeToo inte bara förändringar för kvinnor i medelklassen, utan också och framförallt för kvinnorna som talade ut i upprop som #utanskyddsnät och #intedinhora.

Har #MeToo förändrat samhället, eller blir det tillbaka till det normala efter detta?
– #MeToo har bevisat att kvinnor även i dag kan organisera sig som klass och kräva sin rätt på arbetsmarknaden. Men jag hoppas att tidigare initiativ, som nätverket Rätten till våra kroppars kamp för muslimska kvinnor på arbetsplatsen, får mer medial uppmärksamhet och ett starkare stöd efter #MeToo.

Efter 2017 är det bara 32 år kvar till jämställda löner. Hur kan man öka takten?
– Socialism.

I förra valrörelsen blev feminismen mot slutet en viktig valfråga. Kommer vi att se något liknande i år?
– Min förhoppning är att antirasism kommer att bli en viktig valfråga den här gången – det behövs som en motvikt till de rasistiska utspelen allt fler politiker ägnar sig åt i dag.

Vad behöver göras, först, nästa år?
– Höj pensionen i stället för pensionsåldern.