Hur går det för Sverige egentligen? Enligt en artikel i brittiska The Sunday Times (21/1, 2018) är svaret enkelt: riktigt dåligt. I reportaget kan man läsa om ett Sverige i vilket kriminaliteten i så kallade ”invandrartäta” områden hotar att ta över; vi blir ”översvämmade” av brott och på grund av detta så kan ”militären komma att bli inkallad mot gängen”. Dessutom beskriver den brittiske journalisten Bojan Pancevski, hur ”ungdomar drar omkring med gevär” på gatorna i Malmö.

Bilden av Sverige utomlands är i förändring. I stället för Olof Palmes solidaritet och det en gång allomfattande välfärdssamhället har vi kommit att förknippas med ”massinvandring” och misslyckad integration. I artikeln intervjuas bland andra högerdebattören Tino Sanandaji, som menar att det är ”tabu att dra samband mellan invandrare och brott”. Helt utan ironi lägger han till att Sverige ”lyckades med att förinta det traditionella klassamhället”, men att en etnifierad underklass har vuxit fram. Även Paulina Neuding, chefredaktör för högertidskriften Kvartal, säger sig ha anklagats för främlingsfientlighet när hon sammankopplade ökade sexualbrott med invandringen.

Det vore visserligen en dröm om Sverige hade lyckats besegra klassamhället; nu är det ju inte så, vilket man kan tänka sig att till exempel framväxandet av en underklass kan visa på. Men artikeln i The Sunday Times kom dagarna efter att statsminister Stefan Löfven ”inte uteslöt” att sätta in militär mot våldet i svenska förorter. Efter hård kritik har han nu klargjort och ändrat i sitt uttalande: vi kan inte ”utesluta att det finns mer att göra mellan myndigheterna, även mellan polisen och försvaret”, menade han.

Löfvens uttalande är symptomatiskt för någon som har bestämt sig för att representera den politiska mitten: när debatten flyttas högerut följer man efter

Löfvens uttalande är symptomatiskt för någon som har bestämt sig för att representera den politiska mitten: när debatten flyttas högerut följer man efter. Resultatet är att man mer eller mindre medvetet ställer sig bakom en världsbild som inte identifierar klass och ägande som den huvudsakliga konflikten i samhället, utan nation och kultur. Trygghet i Löfvens Sverige skapas genom att något utifrån och uppifrån tas in mot skrämmande element i förorten – inte genom en politik som utjämnar klyftor och lyfter arbetarklassen som bor i dessa områden.

När invandring länkas till brott misstänkliggörs inte bara alla invandrare, utan alla icke-vita svenskar i arbetarklassområden – och ”tuffare tag” mot brottslighet blir också tuffare tag mot just den gruppen. Att utvecklingen till stor del beror på nedskärningar, klassamhället och en arbets-och-bostadsmarknad som präglas av strukturell rasism kan man då bortse från.

Under valåret kommer diskussionen om kriminalitet och ”trygghet” att intensifieras och rasistiska utspel lär följa som brev på posten. Då blir det viktigt att Socialdemokraterna inte följer efter – och att vänstern insisterar på att driva både klassfrågan och antirasismen. För rasismen har alltid använts för att splittra grupper med gemensamma intressen, för att vända opinionen mot utsatta grupper och låta den ägande klassen härska fritt.