– Har du läst ”Migränverkets” beslut om min familj i Åre? frågar Anita upprört i telefonen. I Anitas familj finns en liten tolvårig tös som har legat apatisk med sond i näsan i arton månader och kommer att tvingas fortsätta med det i minst lika lång tid till enligt beslutet.

När jag läser beslutet känns det som vi vore tillbaka till början av 2000-talet då asylsökande barn gav upp sina liv och försvann in i sig själva. De blev apatiska, låg där på sina sängar med en sond genom näsan med förtvivlade föräldrar på sängkanten masserande det uppgivna barnets fötter och ben för att hålla igång muskulaturen. Det handlade om barn som sett och upplevt fasansfulla saker och som därför inte klarade av asylprocessens ifrågasättande och långa väntan. De satte livet på paus och gav upp tills väntan och ifrågasättandet var över.

Jag läser att beslutsfattaren vet att hon har möjlighet att bevilja flickan permanent uppehållstillstånd. Men hon tycker inte att 18 månaders sondmatning är en sådan synnerligen ömmande omständighet som krävs för ett permanent uppehållstillstånd så hon ger den 12-åriga flickan ett tillfälligt uppehållstillstånd på 13 månader. För att dölja att hon har ett val rapar hon upp den ena paragrafen på den andra i ett försök att rättfärdiga sig och den omänskliga lagstiftningen som innebär att lilla A’isha ska fortsätta ligga där med livet på paus.

Jag tänker på flickan i samma ålder som för tretton år sedan låg på en säng i en lägenhet i Tyresö med en slang genom näsan, med förtvivlade föräldrar på sängkanten och med en lillasyster som kröp ihop mer och mer på sängen i rummet bredvid.

När jag är på gymnasiet haffar jag Aabid i korridoren och får en pratstund med honom.

– Jag har blivit en annan människa, jag är inte som jag brukar, säger han. Jag kan inte koncentrera mig, jag bara sitter på lektionerna. Jag är så trött. Jag bara tänker och tänker så jag kan inte sova. Jag somnar två eller tre på natten och sover i tre, fyra timmar.

När jag frågar vad han tänker på håller han upp två fingrar och säger:

– Jag tänker på två saker, uppehållstillstånd och min mamma.

Han går till skolan och till gymmet, han sitter på lektionerna, ligger vaken på nätterna och tänker uppehållstillstånd och mamma. Han är ung och i stället för att ha livet framför sig undrar han över vad som blivit av hans liv. Han som skulle kunna bli världens bästa pappa och bilmekaniker om bara politikerna gav honom en chans och slutade att misstänkliggöra honom och hävda att han ljuger om sin ålder. Han har inget födelsedatum, han har bara en fiktiv födelsedag som han fått av Migrationsverket.

Han sitter på lektionerna, ligger vaken på nätterna och tänker uppehållstillstånd och mamma

Han kan inte ljuga om sin ålder, för han vet inte när han är född. Och för att kunna stapla ytterligare en ovetenskaplig ålder på den fiktiva tvingas han att fotografera en tand och en knäled så att Rättsmedicinalverket ska kunna slå fast att resultatet talar för att han är över 18 år – och vips är han myndig och kan skickas till ett land han inte bott i på många år och där han riskerar att dödas av talibaner, IS eller regering därför att han är hazar och shiamuslim. Där svenskar avråds från att vistas, dit kan Aabid åka. Där UD varnar för terrordåd, dit kan Aabid åka.

Två apatiska tillstånd – det ena där kroppen slutar att leva själv och det andra där själen måste stänga sig för att den inte orkar mer. Samma väntan och samma ifrågasättande. Samma orsak, samma järnaxel men nu förstärkt med de partier som tidigare bildade en allians mot en flyktingpolitik som tvingade barn att ge upp sina liv.

Låt A’isha och Aabid och alla andra unga människor som tvingats sätta livet på paus få rätt att stanna här. Jag behöver dem! Du behöver dem!