Allsvenskan enligt Lundh

Olof Lund.
Albert Bonniers förlag.

Erik Niva är den fotbollsjournalist som först bröt igenom den antisportiga skyddsvallen och lyckades få även programledare i P1 att – efter viss reflexmässig ängslighet – solka ner nävarna och plocka fram Godkänd Kultur-stämpeln. Nivas antites heter Olof Lundh.
Där Nivas reportage kretsar kring fotbollens förbrödrande kraft och samhällsrelevans söker Lundh ständigt efter konflikterna. Båda har förvisso sin bakgrund inom kvällstidningsjournalistiken, men om Niva är de långa texterna om fotbollens betydelse i det syriska inbördeskrigets man, och mer än lovligt Babel-kompatibel, så är Lundh en misstänkliggjord murvel uti det sträckta långfingret som fick sparken från Expressen efter att vid sidan av sitt granskande uppdrag knäckt extra mot svart ersättning för fotbollsagenten Kent Carlzon.

Nu kommer Lundh ut med sin andra bok på kort tid efter Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll (2016). Fokus ligger på korruptionen, hyckleriet, politiken och maktkamperna inom svensk fotboll (det vill säga allt det som enligt den svenska idrottsvärldens självbild endast existerar på kontinenten och i Sydamerika). Svensk fotboll är, enligt Lundh, en kärleksaffär där vi som älskar den ”agerar likt närstående till en alkoholist… vi blundar för det som vi borde reagera på. Vi tittar bort för att inte se det som inte borde vara där”.

Fokus ligger på korruptionen, hyckleriet, politiken och maktkamperna inom svensk fotboll (det vill säga allt det som enligt den svenska idrottsvärldens självbild endast
existerar på kontinenten och i Sydamerika)

I stället för att sälla sig till hyllningskören bakom allt som är vackert – publiken och engagemanget – tar Lundh sin roll som journalist på allvar och letar efter sprickorna i fasaden. Lundh är en vän av dokusåpaärligheten. Gästerna han intervjuar i sin podd har oftast gemensamt att de ”vågar säga vad de tycker” och till skillnad från den mediekår som i omgångar kännetecknats av en underdånighet inför till exempel Zlatan Ibrahimovic verkar Lundh närmast sträva efter att störa sig med omgivningen.
Grävjobben imponerar men analysen svajar. Det svenska fotbollsförbundet beskylls för att ha fastnat i en förbisprungen, socialdemokratisk, föreningskultur men en del av de snedsteg som följt i spåren – inte minst den genanta affären med den norske svindlaren och mångmiljardären Rune Hauge – framstår dock mer som produkter av klantighet än renodlat fuffens.

I frågan om fotbollens framtid sätter Lundh ibland alltför stor tilltro till en ökad ”professionalisering” och ”marknadsanpassning” utifrån en föreställning om vad som förmodas vara ”bra för svensk fotboll” (som om det fanns en objektiv riktning). Men det Lundh ropar på – om än mindre i den här boken än den förra – har redan resulterat i ”Red Bull” Salzburg och att regimen i Qatar numera tvättar både pengar och byk genom driften av Paris St. Germain.

Låt den moderna fotbollen dö, Lundh! Det är inget farligt. Om det är svårt för en folkrörelse – sprungen ur en fotbollsvärld då landslagsstjärnor jobbade på Kockum under dagen och tränade på kvällen – att ”hantera miljardbygge i Solna, sponsoravtal och en superstjärna som Zlatan Ibrahimovic” är lösningen att de senare anpassar sig efter folkrörelsen, inte tvärtom.

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.