Söndagens partiledardebatt var en besvikelse för Gustav Landström. Vänsterledaren borde påtala att såväl SD:s, som högerns och Socialdemokraternas asylpolitik skapar verktyg åt arbetsgivarna som permanentar en låglönesektor.
Söndagens partiledardebatt i Agenda (SVT, 6/5, 2018) blev den tävling i vem som kunde slå i botten först som man hade kunnat ana på förhand. Frågan om asyl och migrationspolitik var det ämne som tog allt syre i debatten. Samtliga problem som Sverige står inför kopplades nästintill uteslutande samman med invandringen. Det vi fått vänja oss vid när vi följt debatten i våra nordiska grannländer, där flyktingar använts som ett slagträ för att spela bort korten om misslyckandet med snart fyra decenniers politik vars udd har varit riktad mot arbetarklassens landvinningar, tog nu på allvar även plats i den svenska debatten.
Redan i inledningen blev det tydligt hur den samlade borgerligheten trivdes med att kunna ställa arbetare mot arbetare. Jimmie Åkesson och Alliansen satte takten för dansen som Stefan Löfven gärna dansar med i, även om han inte riktig får till stegen. Man hade kunnat hoppas att det då kom någon från vänster som kunde bjuda upp på ett värdigt sätt. Tyvärr såg vi inte det i söndags.
Sjöstedt tog inte chansen att ge ett välbehövligt alternativ till den verklighetsbild som är den dominerande. Tvärtom. I en tid där Socialdemokraterna saknar reformförslag för breda arbetargrupper och har resignerat inför den rådande ordningen för att tävla i kapp med Sverigedemokraterna och Moderaterna om att vara hårdast i migrationspolitiken, måste man kunna utmana från vänster. Uppgiften för Vänsterpartiet i asylpolitiken måste vara att i sin kommunikation och praktiska politik visa på andra lösningar: Man måste göra frågan om asyl till klasspolitik.
Vänsterledarens ansvar består i att visa på att den asylpolitik Socialdemokraterna nu bereder väg för är en långsiktig försvagning av löntagarnas position i kampen för bättre villkor och högre levnadsstandard
Besvikelsen blir därför stor när Sjöstedt nöjer sig med att prata om hur stolt han är över den historia Sverige har av att ta emot flyktingar och försöker komma åt Löfven med den humanism som ligger som en blöt filt över kritiken mot regeringens politik. Men det är inte där man kommer åt statsministern. Vänsterledarens ansvar består i att visa på att den asylpolitik Socialdemokraterna nu bereder väg för är en långsiktig försvagning av löntagarnas position i kampen för bättre villkor och högre levnadsstandard. Det är givetvis ingen enkel sak sett till den rådande situationen – men ändå en skyldighet. Då duger det inte att tala till dem som med rätta förfasar sig över sakernas tillstånd. Situationen kräver att det är arbetarklassen i vid bemärkelse man vänder sig till.
Den hårda asylpolitik som Socialdemokraterna driver leder ofrånkomligen till en ökning av antalet papperslösa arbetare. Det innebär ytterligare verktyg för att pressa arbetarklassens villkor nedåt, det borde en fackföreningsman som Löfvén inse. Tyvärr förblir det perspektivet frånvarande i söndagens partiledardebatt trots att Jonas Sjöstedt fick ordet. Sverige har råd att ha en hög asylinvandring, pengarna för att täcka de kortsiktiga kostnaderna finns bland annat hos de som profiterar på krigen som flyktingarna flyr ifrån: Ägarna till Saab och Bofors. Det måste sägas av någon – om inte av Jonas Sjöstedt så av vem?
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
