Så levererades ett försök till nytt Saltsjöbadsavtal. Det framställdes som att det är det förhållande som råder parterna emellan som i dag helt sonika ska upphöjas i lagstiftning, att ingenting ska påverkas, att förslaget innebär status quo. Men lagförslaget är ett hastverk framtvingat under hotet om förmodat katastrofala förslag på långtgående inskränkningar i konflikträtten, i den av regeringen tillsatta strejkrättsutredningen.

I dagsläget innebär det ”status quo” man nu lagstiftar om ett historiskt lågt antal konflikter utlysta från arbetstagarsidan samtidigt som arbetsgivarna i snitt har genomfört minst en stridsåtgärd varje dag under ett helt års tid. Proportionerna är uppseendeväckande.
Risken för att politiker ska detaljreglera det parterna sedan länge slutit avtal om manar varje fackförbund med självaktning till handlingsberedskap, precis som flera av LO-förbundens företrädare påpekat. Det finns en stolt tradition bland högerpartierna att försöka kila in lagstiftning som kan pressa lönerna nedåt och därför är lönerna särskilt viktiga att skydda från politisk klåfingrighet. Hur lagstiftningen ser ut blir ett sorts lackmuspapper för rådande politiska underströmmar och styrkeförhållandena mellan arbete och kapital. Men detta är ju inget nytt, och borde därför inte komma som en överraskning för någon, allra minst fackförbundsledningarna.

Samtidigt reglerar kollektivavtalen så mycket mer än löner och procentsatser — vilket är en viktig del av den svenska modellen. Det är en konsekvens av hur lagstiftningen är utformad med en långtgående dispositivitet på ett stort antal områden. Grundtanken är att det ska finnas utrymme för förhandling parterna emellan att sluta avtal med relevanta anpassningar av till exempel nattarbete för respektive bransch. Eftersom nattarbete är förbjudet, men utgör en dispositiv lagstiftning, så innebär varje avtalsförhandling ett parti poker där parternas händer tills viss del avgörs av lagstiftningens innehåll.

Hur lagstiftningen ser ut blir ett sorts lackmuspapper för rådande politiska underströmmar och styrkeförhållandena mellan arbete och kapital

Om vi ska ta ett tydligt exempel: Alliansregeringen genomförde 2006 förändringar i LAS som gav arbetsgivarna möjlighet att börja visstidsanställa obegränsat antal personer i upp till två år – utan förhandlingsplikt. Tidigare hade vissa fackförbund rätt till lokala fackliga veton mot de visstidsanställningar som fanns inskrivna i de centrala avtalen. I avtalsrörelsen efter lagändringen vittrade arbetsgivarna givetvis morgonluft och satt helt plötsligt med trumf på hand. Vad gjorde facken? Jo, för att behålla den starka positionen lokalt så tvingades man helt plötsligt att sälja andra redan vunna segrar och göra avkall på dagsaktuella avtalskrav.

Målet för alla som vill försvara den svenska modellen och har ett intresse av bättre villkor på arbetsmarknaden måste vara att med politiska beslut förstärka lagstiftningen till arbetarkollektivets fördel. Vi vill att det överhängande hotet om konflikt ska tvinga arbetsgivarna att sätta sig vid bordet och erbjuda löner och villkor som ger mer till förbundens medlemmar än tidigare för att fredsplikten ska garanteras.
De nya krumsprång som parterna nu enats om för att det ens ska vara möjligt att hota med konflikt förstärks således av fackförbudens eget tal om partsöverenskommelsen som ett försök att under galgen rädda det som räddas kan. Är det inte för att slippa just en sådan situation som de säger att det ska finnas facklig-politisk samverkan, undrar man lite försynt.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.