Kultur 2 augusti, 2018

Oljan är samhällets blod

Presenningen har blåst av, igen.

Min fru och jag försöker laga jordkällaren i den gamla lärarbostad vi haft lyckan att skaffa oss som fritidshus.

Det är läckorna kring takplåten vi oroar oss för. Genom glipan, ner i jorden och mellan valvets stenar sipprar regnet. Fryser, tinar, spränger. Tillsammans med rötterna från kringväxande träd fördärvar fukten dessa gamla tiders kylskåp och varulager.

Vi lever i en annan epok, sedan något drygt halvsekel. Just-in-time-tidevarvet. De rullande lagerlokalerna nere på riksväg 50 – den tunga lastbilstrafiken – ser till att butikshyllorna fylls på. Utan dagliga leveranser skulle butikerna snabbt stå tomma. Att riksvägen blivit en eländig plats, livsfarlig att cykla längs, outhärdlig att vandra på, med dånande nattliga transporter, tycks vara priset vi betalar för den senkapitalistiska livsformen.

Om långtradarens monstruösa uppenbarelse hade uppfunnits i dag, är det oklart om den hade fått lov att dundra fram i 100 knyck på en smal remsa asfalt utan vägren, mitt bland folk.

Debatt hade det i alla fall blivit. Nu är de där, dödsmaskinerna.

Överhuvudtaget är det sällan vi talar om de centrala flöden som upprätthåller det moderna livet.

Visste du att om Sveriges centrallager för fossilbränslen, en handfull till antalet, förstörs, skulle hela landet lamslås inom några dagar?

Författaren Therese Uddenfeldt försökte häromåret i sin välskrivna bok Gratislunchen rikta uppmärksamheten mot det hon kallar det industriella samhällets blod: bensinen och dieseln; och dess ryggrad: plasten.

Övertygande visar Uddenfeldt hur fullkomligt indränkt Sverige och den övriga industriella världen är i de miljontals år av koncentrerat solsken som finns i oljan, gasen och kolet.

Välståndet bygger på rörlighet av varor och folk.

Denna rörlighet är i princip uteslutande driven av fossil energi, trots allt snack om den förnybara revolutionen.

En förtjänst hos Uddenfeldt är att hon inte bara argumenterar för riskerna med peak oil, hon ger även bank- och oljebolagsfolket plats att föra fram sina argument om kommande tillväxt och framsteg. Jag lägger ifrån mig boken och känner att Uddenfeldt har rätt. Oljetoppen blir förödande. Men samtidigt hoppas jag att hon har fel.

Framtiden är inte avgjord än. Kanske kommer övergången till en postfossil värld att ske utan större katastrofer?

Vi drar presenningen över det krackelerande jordkällartaket. Valvet räddas, men en ny ingång måste gjutas.

Än så länge är det kylen, frysen, långtradaren, det jordbruksindustriella komplexet och ett ojämlikt, globalt utbyte av varor och resurser som ser till att det finns mat på bordet.

_____________________________________