Att barn och ungdomar som har växt upp i miljöer präglade av social utsatthet och bekymmer kan uppvisa symtom som liknar kriterierna för vissa neuropsykiatriska diagnoser är väl känt. Har man utsatts för konflikter, våld, beroende, ohälsa, övergrepp och trauma, antingen i familjen, bland kamraterna eller i skolan så blir den unge en symptombärare där beteendet faktiskt kan vara en helt adekvat reaktion.

När barn och ungdomar agerar ut reagerar vuxenvärlden relativt ofta med att börja undra om beteendet orsakas av en diagnos. När det väl görs en utredning går det hela ganska fort och bedömning sker inte alltid mot bakgrund av den unges och familjens sammanhang och historia. Om den unge får en diagnos tas sedan frågan om medicin upp. Från och med nu görs den unge än mer ansvarig för sitt beteende för hen har ju en diagnos och då är problemet faktiskt ”biologiskt bevisat”. Nu är den unge inte längre bara symptombärare utan görs även ansvarig för att lösa problemen. Det vill säga att om den unge bara medicinerar så kommer det problematiska beteendet att försvinna.

Vid det här laget kanske inte skolan tycker att de kan tillgodose elevens behov längre, hen måste absolut må bättre först innan det blir möjligt med återgång till skolan. Behandling och medicinering måste till för i skolan är det undervisning som gäller. Här kanske kontakt med socialtjänst etableras och för att få ihop alla aktörer som jobbar med den unge så arrangeras ofta ett så kallat SIP-möte (samordnad individuell plan). Inte alltid med önskad utgång om man med det menar att insatserna på ett sådant möte ska synkroniseras och anpassas individuellt. Nej, snarare kan det få motsatt effekt, det vill säga att det i stället blir en maktkamp inför publik mellan olika professioner och i mitten sitter den unge.

Några fall i diket och ett par rejäla vurpor blir det, men betyder det att vi har en diagnos eller är det bara så livet är och att det är olika för var och en?

Barn och ungdomar utvecklas och mognar och saker och ting förändras. För en del blir tillvaron mer stabil, konflikterna hemma ebbar ut, beroendet hos en förälder minskar, en lärare eller fritidsledare ser på en med andra ögon och de positiva förväntningarna ökar. Det visar sig att det funkar att lyckas emellanåt och då får en applåder och vägen blir så småningom jämnare för de flesta.

Några fall i diket och ett par rejäla vurpor blir det, men betyder det att vi har en diagnos eller är det bara så livet är och att det är olika för var och en? Betyder det att vi agerar, reagerar och beter oss utifrån rådande omständigheter? Det har visat sig att de unga som inte har en fungerande skolgång är de som riskerar att få allvarliga problem senare i livet och att de barn och unga som medicinerar kan drabbas av biverkningar i form av depressioner med ökad isolering som följd. Men om det talas det inte så mycket.
Visst finns det även goda exempel och visst finns det barn och unga som har stora egna svårigheter och som blir hjälpta av en diagnos för att kunna söka och få rätt stöd och hjälp, men många hamnar i en loop mellan olika vård- och omsorgsinsatser med sjukdomsförklaringar, medikalisering och exkludering som resultat.

Det bästa vore om vi lyckas vända trenden och börja våga prata om det som är svårt. Vi måste arbeta tillsammans, utan skuld, stämplar och stigmatisering, för det som vi vet är bra för alla barn och unga. Det vill säga trygga, stabila relationer med vuxna som vägleder, uppmuntrar och anpassar efter varje enskild individs behov.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.