FN:s barnkonvention kommer att bli svensk lag. Det meddelade Stefan Löfven i sin regeringsdeklaration. I Barnkonventionen står att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet. Det slås fast att barnkonventionen gäller alla barn, oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. Alla barn har en inneboende rätt till livet och staten ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling.
Hellre rik och frisk är titeln på en nyutkommen rapport som studerar sambandet mellan ohälsa och fattigdom hos barn. Skillnaderna är stora. Barn med hög socioekonomisk status löper väsentligt lägre risk att bli inskrivna på sjukhus, ha psykisk ohälsa eller sjukdomar i andningsorganen. Barn som lever i ekonomisk utsatthet löper 131 procent större risk att dö under barndomen. 131 procent. Tydligare än så blir inte klassamhällets baksida. Och man kan inte annat än skämmas över det välfärdssamhälle vi trodde att vi levde i. Sannolikheten för att ett barn ska ha psykisk ohälsa är 181 procent högre för ekonomiskt utsatta barn. Sannolikheten för att medicineras mot ADHD är 166 procent högre för de ekonomiskt utsatta barnen. Sjukdom och psykisk ohälsa i barndomen påverkar också hur barnen kommer att utvecklas och må som vuxna. Sannolikheten för att man ska fortsätta att vara sjuk eller må dåligt är hög och konsekvenserna för vuxenlivet är stora.
Vi kan återupprepa det där som står i Barnkonventionen. ALLA barn, oavsett föräldrars ställning, har en inneboende rätt till livet och staten ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnens överlevnad och utveckling. Barn som lever i fattigdom i Sverige löper 131 procent större risk att dö i barndomen än rika barn.
Det här är inte värdigt ett land som kallar sig för ett välfärdssamhälle. Frågan är om Löfven och hans regering har insett vidden av klassamhällets konsekvenser i det krackelerade samhälle vi kallar för välfärd? I regeringsförklaringen säger Löfven att man ska satsa på skolan och öka jämlikheten. Läxhjälp ska ges till alla och fler lärare ska anställas. Löfven säger också att man ska göra riktade satsningar till utsatta skolor. Det är ett viktigt och bra. Beskedet om sänkta avgifter i barn- och ungdomsidrott, friluftsliv och kulturskolan är också viktigt. Regeringen kommer ta bort FAS3 och istället satsa på riktiga jobb och utbildning för långtidsarbetslösa. Problemet är att detta inte är tillräckligt.
232 000 barn lever i ekonomisk utsatthet i Sverige. Mellan en halv och en och halv procent av alla barn saknar det nödvändigaste, som t ex två par skor i samma storlek, böcker för sin ålder, utrustning för utomhusaktiviteter, möjlighet att delta på skolutflykter eller i regelbunden organiserad fritidsverksamhet. Dessa barn behöver ett tydligt barnperspektiv i regelverket om ekonomiskt bistånd. För deras skull måste vi bygga ut välfärden i de socioekonomiskt utsatta områdena i landet. Det är där vi allra först ska öppna biblioteken, starta vårdcentraler, bygga simhallar, renovera hyreshusen, se till att det finns sjuksyster och kurator på skolan, satsa på kultur och extra personal på fritids. Orättvist kanske någon tycker. Nej. Tvärtom. Rättvisare än så blir det inte.
