Kring millennieskiftet såg vi en progressiv och feministisk våg svepa över världen, (v)i hade medvind och förvaltade denna efter bästa förmåga. Men någonstans klev kulturradikalismen och identitetspolitiken fel och förvirrade sig bland 30+ personliga pronomen och intersektionella könsidentiteter. Bland den breda allmänheten uppstod då en fatigue. När pendeln så svängde uppstod en situation där berättelsen om klassernas kamp mot varandra – hos arbetarklassen – ersatts med drömmen om nationens och med den kanske även den traditionella mansrollens återfödelse.
Samhällets snäva könsroller gör att framför allt män i bruksorter och kranskommuner känner sig marginaliserade och omkörda i informationssamhället. Kvinnor som generell grupp är mer högutbildade än män som generell grupp och har genom samhällets förväntningar utvecklat sin kommunikativa förmåga mer än män som generell grupp. Kan det därmed vara så att arbetarklassen upplever oss med vår ”ny-vänster retorik” som en symbol för hotet mot deras självidentitet som fortfarande är starkt kopplad till äldre ”bruksmansroller”? Medan Sverigedemokraterna i stället representerar en berättelse om samhället där de inte längre är reducerade till blott en kvarleva från ett sedan länge utdöende industrisamhälle?
Högljudd symbolpolitik och progressiv aktivism har sina förtjänster, om inte annat som identitetsmarkörer för ett politiskt innanförskap
Från många olika delar av vänstern (Daniel Suhonen, Göran Greider, Åsa Lindeborg och Robert Mathiasson) har eftervalsanalysen cirkulerat kring tanken om att en urban medelklass tagit över definitionsrätten av ”vänsterpolitiken” och därmed alienerat sin bas i form av arbetarklassen. Tyvärr känner även vi som nu över femton år varit medlemmar i partiet att de kanske har rätt. Leif Lindström (V) gjorde i Dalademokraten den klarsynta analysen att arbetarklassen i huvudsak är konservativ, i den meningen att man inte storligen imponeras av feminism, gröna frågor, djurrätt, konsumtionskritik eller ett mångkulturellt samhälle.
Högljudd symbolpolitik och progressiv aktivism har sina förtjänster, om inte annat som identitetsmarkörer för ett politiskt innanförskap. Vi behöver dessa för att inte minst tilltala ungdomar och människor inom tjänsteyrken. Men vilkas klassintressen är det vi som parti har vårt existensberättigande igenom? Fria mediciner och gratis glasögon till barn är praktisk vänsterpolitik, men ingenting vi kommer vinna tillbaka arbetarklassens stöd på om det inte också omgärdas av offensiva förslag kring hur vi ska komma till rätta med utbrändheten, LSS, sjukvårdsköerna och pensionerna, ja kort sagt välfärden.
Som vi ser det så står vi inför ett val. Antingen accepterar och finner vi oss i att (v)i är en rörelse som även framledes främst kommer tilltala en hipp, högutbildad och medveten urban medelklass med klimatångest och hoppas på att Kommunistiska Partiet och Socialdemokraterna från sina respektive positioner lyckas organisera arbetarklassen. Eller så medger vi vår snävhet och börjar fundera i termer kring huruvida det finns vägar för oss att bredda vår egen plattform där devisen om låga trösklar, högt i tak och långt till dörren även avspeglas i vår tonalitet ute hos ”vanligt folk” (vilka nu dessa än må vara)? Annars tror vi tyvärr att V får finna sig i att vara de rödgrönas svar på Liberalerna, med ett röststöd och medlemsantal därefter.
Vänsterpartiet behöver kort sagt börja jobba på sin folklighet och tonalitet, utan att tappa sin identitet!
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
