Det är alltid arbetarklassen som ska få begränsad tillgång till statskassans pengar. Bidragen som är utformade för den välmående och rikare delen av befolkningen får alltid stå orörda i liberalernas samhälle.
I veckan har diverse ungliberaler med lite olika partisymboler fått ett stort mediegenomslag med sina gamla idéer om att behovspröva välfärden, och då särskilt barnbidraget.
Med argument som att välfärdens resurser verkligen ska gå till dem som behöver det (SR Ekot, 2/1, 2019), menar man att om en familj kan lägga barnbidraget på hög så har man inte behov av det. Men för många familjer är det ju just barnbidraget som skapar ett utrymme för att lägga undan pengar och skapa den buffert som kan betala oförutsedda barnrelaterade utgifter. Och för andra familjer är barnbidraget en förutsättning för att barnen har hela vinterkängor.
Det generella välfärdssystemet, där vi alla är med och betalar infrastruktur, sjukvård och förskola, trots att vi inte har bil, trots att vi inte tror att vi blir sjuka eller har några barn, handlar om att kombinera solidaritet med egennytta. Att vi ska ha en välfärd som vi alla är beroende av och därför vill betala för. Det har varit ett mycket framgångsrikt sätt att bygga ett samhälle. Det som liberaler har gjort i alla tider är att försöka sätta en kil i den solidariteten. Med liberalernas sätt att se på välfärden kommer människor i högre utsträckning känna att de betalar för någon annan. I stället för generell välfärd skapas ett samhälle byggt på allmosor åt de behövande.
Vad händer om man i konsekvensens namn applicerar högerns resonemang på några av deras egna ”frihetsreformer”, rut- och rot-avdraget? Under 2017 gjorde svenskarna rut- och rot-avdrag för nästan 15 miljarder. Snart kommer siffrorna för 2018 som kan antas vara lika höga eller högre. I den M och KD-budget som gäller sedan årsskiftet höjs dessutom bidraget till dem som tycker att staten ska hjälpa till att betala deras hushållsnära tjänster. Maxsumman för avdrag har höjts från 25 000 till 75 000 kronor, per person. Med de nya rut- och rot-avdragen så står alltså staten för hälften av räkningen om en familj betalar för rut-tjänster för upp till 300 000 kronor om året. Det är tjänster för 25 000 kronor i månaden. Fattar ni hur mycket städning, fönsterputsning, läxläsning, barnpassning och trädgårdsarbete det är? Och detta ska varenda en av oss vara med och betala för.
Med liberalernas sätt att se på välfärden kommer människor i högre utsträckning känna att de betalar för någon annan. I stället för generell välfärd skapas ett samhälle byggt på allmosor åt de behövande
Det många inte känner till om rut- och rot-avdraget är att det är ett bidrag som redan är behovsprövat. Skillnaden är att det ges till dem som behöver pengarna minst. För att överhuvudtaget kunna göra avdrag krävs en viss inkomst, eftersom rut- och rot-avdraget är utformat just som ett skatteavdrag och inte ett bidrag. Ju mer skatt du betalar in, desto mer avdrag kan du göra. Folk med låga inkomster har ingen chans att ”maxa” rut-avdraget, för de tjänar inte tillräckligt med pengar. Med de gamla gränserna (som gällde före årskiftet) så var man tvungen att tjäna ungefär 220 000 kronor om året för att kunna göra avdrag, med de nya reglerna är det uppemot 300 000 kronor.
Som twittraren och opinionsbildaren Mari Hupponen påpekade häromdagen, så finns det redan ett mer rimligt behovsprövat rut-bidrag. Det kallas hemtjänst. Pengarna som läggs på rut- och rotbidrag borde gå till högre löner för hemtjänstpersonalen och en utbyggd service för de äldre. På det sättet utökas den generella välfärden i stället för att bantas.
Avskaffa rut- och rot-bidragen som är utformade för de som redan har och håll tassarna borta från den generella välfärdens kronjuvel – barnbidraget.
