Kira Josefsson har rätt i att vänstern ska organisera prekariserade arbetare. Men en arbetarrörelse som lämnar landsbygden åt högern kommer aldrig att kunna förändra samhället.
”Fokusera på Starbucks-baristan med rosa hår.”
Så skrev Kira Josefsson i en replik på min artikel i Aftonbladet om att vänsterpartierna vunnit de välutbildade men förlorat arbetarna. Baristan må ha konstig frisyr, men tjänar 15 dollar i timmen och är betydligt lättare att organisera än stålverksarbetaren från rostbältet som tillbringar pendlingen med Glenn Becks radioshow, fortsatte Josefsson.
Givetvis har hon rätt. Jag har inga kritiska synpunkter på hur Democratic Socialists of America lägger upp sin strategi inför kommande valrörelser. På samma sätt tror jag att Vänsterpartiet gör rätt i att lägga mycket kraft på kampanjarbete i förorterna för att få röstskolkare till valurnorna. Det är rimligare än att prioritera platser som den jag skriver detta från: en by på Västgötaslätten där Sverigedemokraterna är största parti.
Men om vi lyfter blicken från valrörelsen behöver dessa kamper inte stå mot varandra. Att vänsterpartier över hela västvärlden förlorar lågutbildade arbetares sympatier är ett av arbetarrörelsens största problem. Det måste angripas på flera sätt.
En bred vänster måste också kunna ingjuta politiskt hopp i de människor som i dag söker sig till högern.
Arbetarflykten hänger samman med det som statsvetaren Peter Mair pekat på i Ruling the void (2013): Sedan 80-talet har de politiska partierna och fackföreningarna förlorat halva sitt medlemsantal i genomsnitt.
I USA håller utvecklingen på att vända, skriver Josefsson entusiastiskt. Men i artikeln hon hänvisar till står att arbetarnas organisationsgrad ökade från 11,1 till 11,2 procent mellan 2024 och 2025. Det är en ökning, men knappast något trendbrott.
Någon kanske tycker att jag har hakat upp mig på dessa gammaldags fackföreningar. Men vi lever trots allt i ett kapitalistiskt samhälle. Och det finns inga exempel på folkrörelser som utan täta band till partier och fackföreningar har skapat bestående samhällsförbättringar. Trots framgångarna för radikala politiker som Zohran Mamdani är USA ännu långt ifrån en sådan utveckling.
Josefsson tycks vara mindre bekymrad än jag över en framtid där storstäderna blir röda oaser medan landsbygden förvandlas till en enda reaktionär flyover-stat. Men som sociologen Vivek Chibber visar i The class matrix (2022) beror den lantliga arbetarklassens rörelse åt höger inte på att den har omfamnat kapitalismen eller välfärdsstatens nedmontering. Den bottnar snarare i uppgivenhet inför utvecklingen.
Arlie Hochschild kommer fram till något liknande i sin studie av Tea Party-rörelsen, Strangers in their own land (2016). Till och med arbetare som kampanjade mot abort och förmögenhetsskatter vittnade om en känsla av att samhället hade övergivit dem.
En bred vänster kan därför inte bara vara en rörelse för storstädernas prekariserade baristor. Den måste också kunna ingjuta politiskt hopp i de människor som i dag söker sig till högern. Få uppgifter är viktigare än att utveckla en trovärdig vänsterpolitik för landsbygden. Även där har vi långt kvar.
Jag tänker ofta på en scen i Didier Eribons Tillbaka till Reims (2009). Eribon berättar hur hans fattiga föräldrar i den lilla nordfranska industristaden Reims brukade sitta framför tv och titta på politiska debatter. När en stalinistisk apparatjik rapade upp sovjetiska klyschor jublade de: ”Det där är vår man!”
Eribon lämnade staden. När han återvände på 2000-talet sade föräldrarna precis samma sak när en representant för Nationella fronten slängde ur sig rasistisk smörja i tv.
Scenen kan verka nattsvart, men Eribons slutsats rymmer också ett hopp. De hade ändrat sig en gång. Därför kan de göra det igen.
