Vänstern letar efter arbetarklassen i lönestatistik och yrkestitlar. Men klass blir en kraft först när människor upptäcker att arbetet stannar om de gör det.
Får jag se ditt lönebesked? Jag ska bara kontrollera om du är arbetare nog. Under tiden har stålverksarbetaren som alla vill flörta med lämnat lokalen och röstat på Åkesson.
I Aftonbladet Kultur har Kira Josefsson och Rasmus Landström diskuterat vem som räknas till arbetarklassen. Josefsson går till Kommunistiska manifestet: den som inte äger produktionsmedlen är arbetare, också läkaren med miljonlön, så länge hon inte äger sin mottagning. Landström medger poängen men invänder att det är ett stort problem att så få med traditionella arbetaryrken söker sig till vänstern. Utan en socialistisk arbetarkultur, skriver han, är vänstern förlorad.
Båda har rätt i sak. Båda avgör frågan genom att räkna huvuden: Josefsson med ett juridiskt kriterium, Landström med utbildningsstatistik.
Men klass går inte att fastställa statistiskt. Varje kriterium man väljer, vare sig det är inkomst, yrke, ägande, går det genast att gradera i det oändliga och man får inte två klasser utan hundra, med folk som vandrar mellan dem under ett yrkesliv. Det är ingen brist hos enkäten. Klass är helt enkelt ingen egenskap hos individer som går att mäta i en enkät.
Människor svetsas inte samman av att ha läst Marx. De svetsas samman när de svetsar.
Vad det däremot är, är en ställning som är äldre än yrkena. Ingen föds till arbetare. Människor blev arbetare först när de förlorade allt annat: jorden, verktygen, möjligheten att försörja sig utan att sälja sin tid. Marx kallade det dubbel frihet. Fri att sälja sin arbetskraft och fri från allt man kunde sälja i stället. Den danska marxisten Søren Mau har kallat den makt som därefter verkar för tyst tvång: det behövs varken piska eller manipulation, det finns inga alternativ. Därför känns det som ett eget beslut. Det, och inte lönenivån, är vad läkaren och lagerarbetaren har gemensamt.
Vilket gör en annan fråga användbar: var uppstår politisk handlingsförmåga? Den kommer ur hur arbetet faktiskt är organiserat, aldrig tvärtom. Människor svetsas inte samman av att ha läst Marx. De svetsas samman när de svetsar. När de täcker för varandra på ett pass, när de maskar, när de upptäcker att stället stannar om de stannar.
Bilden till Landströms text, den gigantiska lageranläggningen i Morgongåva, säger därför mer än texten. Bemanning, hög omsättning, tunn facklig närvaro. Det är ingen förlorad värld. Den är bara oorganiserad.
Arbetarkulturen var ett resultat av sådan organisering, inte dess förutsättning. Folkets hus byggdes av folk som redan hade skäl att stå tillsammans, och skälen kom ur arbetet. Den räddade oss inte heller. Weimartysklands arbetarkultur var Europas rikaste, och fascismen tågade rakt igenom den.
Josefsson har rätt i att nyckeln är organisering, inte identifikation. Men organisering är varken att helikoptra in i valtider eller att skicka doktorander till Älgarås. Ett val är en skörd, och det som ska bli mandat måste ha vuxit dessförinnan.
Frågan är alltså inte om läkaren är proletär. Frågan är vad hon och undersköterskan kan göra tillsammans den dag de stänger avdelningen.
