Jaha, så var det klart! Sverige har fått en ny regering – fyra månader efter valet. Ett slag såg det illa ut när den ene kandidaten efter den andre röstades ner i riksdagen.
Stefan Löfven såg sitt livs chans att kunna legitimera den vridning högerut som hans parti gjort under hans ledning. En uppgörelse med de två mittenpartierna skulle sitta som en smäck – allt skulle kunna gömmas under: ”Jag var tvungen att ta ansvar för Sverige och därför tar jag stöd av mittenpartierna.”

Så kom S, C, L och MP överens om att de ska samarbeta under nästa mandatperiod. Miljöpartiet fortsätter att regera tillsammans med Socialdemokraterna och C och L blir stödpartier. Ungefär som Vänsterpartiet har varit stödparti till S och MP under den gångna mandatperioden. Det var bara det att C och L hade satt som villkor att Löfven inte fick prata med Sjöstedt för att Vänsterpartiet inte skulle ha något inflytande på politiken.

Vitt och brett pratade Lööf och Björklund om att det var viktigt att isolera de två extremistpartierna! Extremist? Jag? Plötsligt förstod jag hur kvinnan som anklagades av Göran Persson för att vara kommunist kände sig när hon utbrast:
– Kommunist, jag?! Jag har röstat på socialdemokraterna i hela mitt liv!

Nu har ju inte jag röstat på socialdemokraterna i hela mitt liv men så är jag som 76-årig pacifist och människorättsfundamentalist inte heller en extremist. Om det inte är så att de båda partierna tycker att fred och mänskliga rättigheter är extremism, då är jag en stolt extremist!

Så kom äntligen dagen då Vänsterpartiets ledare skulle berätta för omvärlden vad partiet tycker om att marknadshyror ska införas och arbetsrätten urholkas och att mittenborgerligheten lovat varandra att Vänsterpartiet skulle stå utanför allt inflytande över politiken – inga förhandlingar mellan S och V innan förslagen hamnar på riksdagens bord. För mig fanns det inte något alternativ. Partiet måste trycka på den röda knappen.

Några ”amrater” – vi har ju tappat k – sa till mig att det var nödvändigt att V lade ner sina röster. Annars skulle vi få en blåbrun regering

Några ”amrater” – vi har ju tappat k – sa till mig att det var nödvändigt att V lade ner sina röster. Annars skulle vi få en blåbrun regering. Men jag förstår inte hur de får ihop till en sådan regering. Om jag räknar mandaten får de tre nationalistiska högerpartierna 154 mandat och de behöver 175. Att nästan hälften av C och L skulle rösta på en regering som får stöd av SD tycker jag inte verkar troligt, men de fick rätt vad gäller Vänsterpartiet!

Det blev gult – inte rött! Visserligen med ett hot om misstroendeförklaring om den blivande statsministern skulle drista sig till att lägga fram försämringar i de övriga partiernas (C, L, M, SD, KD) skötebarn, nämligen hyresregleringen och Las. Ett hot som verkar meningslöst och ogenomförbart. Jag förstår inte hur partistrategerna tänkte där. Varför skulle M eller KD stödja ett misstroende för att sittande regering vill införa marknads­hyror och göra det lättare för arbetsgivare att göra sig av med folk. Det står ju långt upp på högerblockets önskelista. Jag tror faktiskt att M och KD avskyr hyresreglering och Las mer än de avskyr en socialdemokratisk statsminister.

Jag hoppades in i det längsta att Vänsterpartiet inte skulle delta i det taktikspel som de övriga parti­ledarna ägnat sig åt utan stå för partiets ideologi och därför rösta rött. Jag hoppades att Vänsterpartiet skulle rösta rött för att den nya regeringens och de nationalistiska högerpartiernas flyktingpolitik inte skulle genomföras. För solidaritetens och människovärdets skull.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.