För drygt en vecka sedan fick skyddsombuden vid Sahlgren skas akutmottagning i Göteborg nog.

Vårdförbundet, Kommunal, Saco och Vision gjorde en anmälan till Arbetsmiljöverket, och på medlemsnivå muttras det om strejk.

Bakgrunden är kronisk underbemanning och en hierarkisk organisation som inte lyssnar på medarbetarna, med extra nedskärningar
och brist på vårdplatser under 2019.

I februari i år låg dagligen mellan 8 och 24 patienter kvar på akuten i väntan på att få komma till en vårdavdelning. Som längst kunde de få vänta upp till tre dygn. Personalen mådde fruktansvärt dåligt, berättar Vårdförbundets huvudskyddsombud Nicklas Martinsson för tidningen Vårdfokus.

En annan facklig företrädare beskriver läget som mycket svårt på flera håll inom Sahlgrenska.

”Många gråter över att patienterna ligger och dör i korridorerna. Alla här gör sitt yttersta för att ge bra vård, men vi kan inte trolla fram rum när någon är döende. Genom åren har jag lärt mig att hantera det. Men för nya är det väldigt hårt. Jag kan bara hoppas att allmänheten känner till att det är den här vården som erbjuds.”

Det är oerhört illa. Men vad vi i praktiken också ser är hur vårdanställdas kamp för bättre arbetsvillkor även innebär att de kämpar för oss – den allmänhet som ibland blir sjuka eller skadade, och som dessutom utgör en ökande och åldrande befolkning.

Under valrörelsen visade samtliga partier framfötterna i vårdfrågorna, och grälen om vem som satsade mest och smartast ingav hopp. Men strax efter valet annonserade Västra Götalandsregionen kraftiga besparingar, med över 300 indragna tjänster och ett minskat antal vårdplatser som följd. Här är Sahlgrenska långt från ensamma – liknande situation råder i flera regioner.

Färre vårdplatser innebär att sjukhusen tvingas producera vård som de inte får betalt för. Man får helt enkelt inte tillräckligt med medel för att klara uppdraget: att ge allmänheten, oss, den vård vi behöver. Den teknokratiska termen för det är att ”överskrida budget”. Med detta följer hårdare tryck på personalen, längre köer och väntetider, svårare prioriteringar och hotad patientsäkerhet.

”Mortalitet på väntelistan är ca 10 %. Om dessa patienter får vänta i ett år kan mortaliteten stiga till ca 25–30 %.” Den isande kanslisvenskan från Kardiologiska enheten utgör endast ett i raden av de tjänsteutlåtanden som försökte påtala konsekvenserna av hårda besparingar i en kroniskt pressad organisation, som den borgerligt ledda VG-regionen ämnade utsätta vården, och oss, för.

En tredubblad dödlighet i väntan på hjärtoperation. Det var inte riktigt vad man gick till val på. I december förra året demonstrerade därför 150 anställda utanför Sahlgrenska sjukhuset när budgeten skulle klubbas. Man hade hoppats på uppslutning från allmänheten för att öka pressen och få politikerna att besinna sig. Men det breda stödet uteblev och budgeten gick igenom.

Dock ger vårdpersonalen inte upp.
Den tvärfackliga anmälningen till Arbetsmiljöverket utgör varken den första eller sista i sitt slag, och medan vårdanställda kämpar vidare är det hög tid för oss andra att ställa politiker till svars för decennier av svältbudgetar. Vi behöver förstå vad som står på spel när vårdanställda manar oss att stödja deras protester mot nedskärningar, eller när Vårdförbundet börjar skriva insändare under avtalsrörelsen.

Vårdanställdas villkor behöver förstås utifrån just deras egna villkor. Olyckligtvis finns en tendens att just deras villkor blir riktigt heta debatt ämnen först när de ställs mot andra.

Som när SD-debattörer ondgör sig över hur invandringen omöjliggör trygg vård samt pressar lönerna. Eller som nyligen, när DN:s och Aftonbladets ledarsidor ställde ”bråkiga” hamnarbetare mot lågbetalda undersköterskor.

Med ett pressat läge inom vården behöver välviljan sträcka sig betydligt längre än så.