Att hjälpas åt att lyfta fram varandra har blivit en högerextrem paradgren. Förstör den högerextrema fikastunden genom att peka ut deltagarna för varandra.
Det var med ett ostadigt leende som Matteo Salvini, italiensk inrikesminister, presenterade sin nya allians i Milano på måndagen.
Över 20 högerextrema partier ska ha varit inbjudna till mötet. Syftet var att skapa ett eget block för den europeiska extremhögern efter EU-valet i vår.
Men bara fyra var på plats. Däribland representanter för Dansk folkeparti och Sannfinländarna.
Salvinis alliansbygge präglas av samma problem som extremhögern inom Sveriges gränser ofta dragits med: man är överens om att man hatar invandring, men egentligen inte om något annat.
Dessutom har journalister envisats med att ifrågasätta än den ena, än den andra tilltänkta alliansmedlemmens relativa rumsenhet.
I sitt aprilnummer presenterade tidskriften Expo en granskning av vad den svenska extremhögern ägnat sig åt de senaste åren. Totalt har man identifierat 90 tillfällen där svenska och utländska högerextremister har haft fysiska möten med varandra sedan 2016. Då är Sverigedemokraterna visserligen inte medräknade, men ändå: det låter inte som så mycket.
Underlaget bygger dock framförallt på organisationernas egna rapporter om deltagande i demonstrationer, konferenser eller liknande, och den stora delen av kontakterna mellan Europas högerextrema sker knappast fysiskt.
I en rapport från förra året identifierade det oberoende researchnätverket Data society vad man kallar det alternativa influensnätverket som en framgångsfaktor för högerradikala de senaste åren.
I korthet fungerar det så här: Högerextrema debattörer och agitatorer gästar varandras plattformar, och sprider på så vis sina respektive följare till varandra.
Men nätverken byggs inte bara inom extremhögern.
”Cirkulationen av extremt politiskt innehåll involverar inte bara ytterkantsgrupper och anonyma aktörer. Den kräver också att vi granskar väletablerade och polerade microkändisar”, skriver rapportförfattaren Rebecka Lewis.
Man lyfter varandra och kallar det debatt. Avkrävs aldrig ansvar, men knuffar på i samma riktning
För till saken hör att man varken behöver vara speciellt känd eller speciellt högerextrem för att bli en del i deras maskineri – medvetet eller omedvetet. Det räcker med att till exempel delta i en paneldebatt om frimärken med någon annan som är intresserad av frimärken, men som också råkar använda till exempel sitt Twitterkonto för att föra fram sina åsikter om varför aborträtten bör begränsas.
Alla deltagare blir vinnare i uppmärksamhetsekonomin. Och enligt Data society har den högerextrema rörelsen tagit fasta på just denna ömsesidighet.
De har god hjälp av diverse debattsugna nyttiga idioter, från den anständigare högerns partiledare, via välmenande journalister och ända ut till underhållningsindustrins självutnämnda ”samtalsextremist”.
Det skrämmande med de informella nätverken är inte bara att de skapar spridning, utan också att just det informella gör att man slipper ta ansvar för den rörelse man bygger.
Man lyfter varandra och kallar det debatt. Avkrävs aldrig ansvar, men knuffar på i samma riktning.
På så vis kan man alltid behålla sin uppmärksamhet, men ta avstånd när någon går för långt; tar med sig ett svärd in på en skola eller öppnar eld i en moské.
På samma sätt som Salvinis projekt inför parlamentsvalet har ifrågasatts av journalister världen över i veckan, måste också ifrågasättandet av de samtal med högerextremister som pågår utanför den uttalat politiska sfären fortsätta.
Högerextremisterna är fortfarande dåliga på samarbete. Se till att påminna dem om det.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
